DIIV
Field Day, 11/6 – 2016

“So, can we restart then?” Efter många långa minuter av finjusterande av mikrofoner och instrument bestämmer sig Zachary Cole Smith för att det låter bra nog. Det långdragna plinkandet på strängarna som ätit upp värdefull speltid blir förlåtet när spelningen sömlöst går över till den perfekt drömska ljudbild vi har kommit att förvänta oss av DIIV. Med ett ljudmoln av sammanflätade slingor gör de festivaltältet till sitt alldeles egna, och det känns irrelevant vilka som stått på samma scen innan och om det kommer någon efter. DIIVs shoegazeiga drömpop suger in oss i ett svart litet hål där det känns svårt att förstå att de rullande slingorna om bara en liten stund kommer att ta slut.

Bandet för oss genom ljuddimman med skarpa gitarrslingor som ledljus och potenta trumdriv som bränsle. Cole Smiths röst blir snarare ett instrument bland de andra än något som bara som agiterar publiken, och DIIV demonstrerar resultatet av det genom gruppens samspelta helhet. Det kanske låter som att påpeka det självklara genom att säga att ett band är en enhet, men det är verkligen påtagligt hur de olika medlemmarna flyter ihop till en enda organism på scenen.

Låtar som How Long Have You Known och Doused ger extra respons från publiken och driver på en känsla av bandets förmåga att översätta drömdrivet från sina inspelningar till en kollektiv känsla. Under ett par lite obskyrare nummer smyger en distraherad bris över publiken, men vi fångas snart upp av en ny gitarrslinga. Den svävande ljudbilden och de suddiga sånglagren skulle lika gärna kunna ha blivit ett medel för att stöta bort den svårfångade Field Day-publiken, men DIIV lyckas istället övertyga oss att hålla fast vid deras värld bättre än många andra akter under lördagen.

Gömda bakom långa gardiner av hår svingandes fram och tillbaks verkar bandet själva vara så inne i musiken och ha sådan bag att framförandet i sig inte ligger i fokus utan snarare den separata verklighet de bygger upp. Genom sin energi håller de alltid publikkontakten, och det är när de möter människorna framför scenen som det sprakar. Man kan blunda genom hela spelningen och ändå uppleva lika mycket – kommunikationen uppehåller sig till större delen på en annan nivå än den visuella. Den lilablixtrande ljusshowen når förbi blundande ögonlock i vilket fall.

När slingorna till sist ebbar ut är det svårt att inte längta lite efter att någon gång i framtiden få dyka in i DIIVs ljudmoln igen. Det är såhär livemusik ska vara.