Trots färgskillnaden mellan den gråa shoegazen där distade basar smälter samman med apatiska körstämmor och den rosa svävande popen där plinkande gitarrer regerar, bildar DIIV en vacker nyans. Bandet är en slags hybrid mellan två musikstilar och de får det att fungera. För trots att bandet gör Brooklyn-baserad gitarrpop som så många andra, lyckas DIIV med Is the Is Are hitta en vit kanvas bland världens färgsprakande musikscen att lämna sitt avtryck på.
Albumets dragningskraft är de olika färgtoner som skymtar fram i sångerna. Med de sjutton låtar som finns på skivan har bandet en hel palett att måla Is the Is Are med. DIIVs frontman och huvudsakliga låtskrivare, Zachary Cole Smith, beskriver i en Tumblr-post hur albumet är en blandning av mängder olika känslor.
Några av låtarna skimrar av mjuka färger och varma känslor. Som sångarens flickvän är Sky Ferreiras närvaro tydlig i flera låtar och hon är uppenbart Smiths största musa. Under the Sun är en ren och rosa kärleksförklaring, men i andra låtar är inte lyckan inte lika solklar. I Valentine handlar det fortfarande om Ferreira, men här i en blåare skala. Smiths kärlek till flickvännen lyser igenom, men också hans tankar om att hon är för bra för honom. Samtidigt som att han är rädd för att hon ska ge upp deras förhållande, vill han att hon ska göra just det.
I Loose Ends känner man snarare befrielsen av att släppa taget och ge upp, samt hoppfullheten i att starta något nytt som föds i detta. Låtens porlande gitarrslinga för tankarna till våren och till hur den skapar nytt av vinterns dystra rester. Representerade på albumet finns även de dystrare färgerna och Smiths brokiga förflutna med droger och missöden dominerar framförallt Bent (Roi’s Song). En historia om hur man kämpar sig igenom något tillsammans, men i slutändan ändå kommer ut därifrån ensam. Men låten som till en början skavde att lyssna på är nu sångarens favoritlåt, för både bandet och skivan verkar få ett lyckligt slut.
Smiths egna och omvärldens förväntningar på Is the Is Are var skyhöga och i en intervju med Pitchfork säger Smith: ”If I didn’t make a great record, then I’m done. That’s it. I’m fucked.” Det sätter press på honom och på oss som lyssnar, men oavsett vad man tycker om skivan är det svårt att undgå att märka dess genuinitet. Is the Is Are är nerstänkt med kulörer från riktiga upplevelser och det är ingen utspädd akvarell det handlar om. Skivan är målad med rika oljefärger, äkta känslor och utsökta gitarrslingor.