Dimensions 2016

Veckan innan en reser till svenska festivaler ligger alltid en del av fokuset på vädret. Även om det inte står regn på schemat är det ofta klokt att packa ner både gummistövlar, regnjacka och en tjockare tröja. Man vet ju aldrig. När jag i slutet av augusti begav mig mot Dimensions var vädret visserligen också i mina tankar dagarna innan, men då snarare som en suktande känsla. Dimensions är beläget strax utanför kuststaden Pula i norra Kroatien, och i augusti ligger temperaturen konstant några grader över vad en svensk högsommar kan erbjuda. Det är förvånansvärt lätt att sig dit: under sommarmånaderna går det att hitta direktflyg från både Stockholm och Köpenhamn för någon tusenlapp. Jackan lämnar jag hemma. Från flygplatsen tar det drygt en halvtimme in till Pula. En rätt typisk turiststad som, förutom stränder och en del spännande arkitektur, inte har mycket att erbjuda.

Själva festivalområdet ligger ytterligare en kort bilfärd bort, i fortet Punta Christo som byggdes i mitten av 1800-talet för att försvara staden mot angrepp. Placerat längst ut på en halvö i det Adriatiska havet har det, förutom de uppenbara strategiska vinsterna, också fördelen att stranden är bokstavligen talat runt hörnet. Vi anländer när campingen öppnar på tisdagen och lyckas knipa en plats ungefär femtio meter från havet, men kanske än viktigare: i skuggan. Temperaturen på dagarna är kring 30 grader, och tälten blir således olidliga vistas i så snart solen når ens ett hörn av tältduken. Då festivalen håller på till söndag (sista artisten går av kring klockan 6 måndag morgon) försöker vi ändå välja plats med omsorg. Istället för att släpa ett tält från Sverige har vi bokat ett på plats, vilket både är snällare mot plånboken och ryggen.

Under onsdagen hålls det en separat öppningskonsert inne i Pula, i en gammal amfiteater. Kamasi Washington, Massive Attack och Moodymann spelar. Tre namn som rätt väl ringar in festivalens riktning: fokuset ligger på det elektroniska, där housen och technon står i fokus under resten av veckan. Under toppnamnen finns det dock gott om funk, soul och disco. I år står deep house-pionjären Larry Heard (aka Mr. Fingers) högst upp som gör sitt första liveframträdande på 20 (!) år högst upp på affischen. Vid sidan av honom står namn som Motor City Drum Ensemble, Richie Hawtin, The Bug, Tama Sumo, Ben Klock, Marcel Dettmann.. ja, flera av branschens storheter är här, men lineupen visar upp fler namn än vad det går att hålla reda på. Har man något som helst intresse för elektronisk dansmusik bortanför EDM finns det alltid något att välja på. För den som är intresserad av mer basfokuserad musik som dubstep och UK garage/bass äger systerfestivalen dessutom Outlook rum på samma plats veckan efter.

Trots att festivalen ligger i Kroatien är besökarna övervägande britter med en mindre andel fransmän, spanjorer och australiensare. Tyskarna skiner lite med sin frånvaro: på ett sätt rimligt, flera av de vi ändå träffar vittnar om att många hellre går på sina inhemska festivaler som innefattar samma musik. Är det något tyskarna kan så är det techno. Stämningen är god, publiken några år äldre än på många svenska festivaler och intresset för akterna som spelar är högt. Dryga 7000 besökare är på plats, och området känns aldrig tomt och scenerna blir bara vid ett fåtal tillfällen (under Rødhåd, t.ex.) överfulla. Under dagtid är inte fortet öppet, så timmarna ägnas åt sollapning, bad och bokläsning på stranden. På strandscenenen som ligger i anslutning till campingen gör flera DJ:s mer lättsamma spelningar innan sina huvudset senare på natten. House-entusiasten Jeremy Underground bjuder på sprudlande funk i sitt set, Hunee (som ägde Into the Valley tidigare i månaden) gör tvära kast mellan soul och disco innan han får publiken att bryta ut i kollektiv allsång till Phil Collins In the Air Tonight.

Varje dag anordnas det dessutom flertalet båtfester: skivbolag som Hessle Audio och Highlife tävlar med inbjudna klubbarrangörer som Dance Tunnel och Sub Club om besökarnas gunst. För några hundralappar extra kan du, under dygnets varmaste timmar, spendera tre timmar på en alldeles för liten båt tillsammans med överförfriskade britter. Förmodligen mer intimt än vad du vill ha det, och vi själva väljer bort möjligheten att gå till sjöss.

Klockan nio öppnar fortet. Åtta scener har arrangörerna fått in, och det faktum att det aldrig läcker ljud mellan dem vittnar dels om fortets storlek men också hur välplanerat området är. Den mest imponerande är The Moat – vallgraven. Bara drygt tio meter bred, men med lika höga vertikala väggar och ett djup på nära det tiodubbla är det onekligen en upplevelse att stiga ner. Första kvällen kurerar Hessle Audio scenen: Pearson Sound, Matius Aguayo, Ben UFO, DJ QU och Pangea garanterar att du egentligen aldrig behöver lämna den smått klaustrofobiska fåran. Det finns det dock alla anledningar att göra: innan Ben Klock går på spelar tyskduon Zenker Brothers, och deras dubbiga ansats till techno är helt klart mer ”wonky” än den mer rättframma som kommer från tysken.

För den som behöver äta erbjuder festivalen det mesta: allt från veganska burritos via små lådor med Pad thai till turisttypiska hamburgare med pommes frites. En måltid går på cirka 50 kuna (ungefär 70 kr) och en öl 30 kuna (40kr). All betalning sker dock med små plastiga mynt, där varje liten pollett antingen är värd 5, 10, 20 eller 50 kuna. Det gör transaktionerna något snabbare, men istället är det lätt att tappa kollen på hur mycket man faktiskt spenderar. På campingen finns dessutom en liten affär som säljer det väsentligaste i mat och dryckväg (starksprit inkluderat) för ett lägre pris, samt allt du skulle kunna behöva till campingen. Vill man ändå spara pengar går det lokalbussar in till ett köpcentrum utanför Pula.

Vid elva på fredagskvällen får Tama Sumo den något kämpiga uppgiften att vara först ut för oss, och försöka få igång svårstartade fötter. Hennes bakgrund på Berghain skiner igenom, även om setet är relativt lättsamt med luftiga houseproduktioner innan stämningen blir mörkare och tongångarna hårdare. Vi hade en lös tanke på att gå förbi Mungo’s Arena, som är festivalens scen vigd åt jungle och drum and bass, för att se den tillbakadragne nordirländaren Calibre. Tyvärr har han fel speltid i pappersschemat (som du för övrigt måste betala för), och appen uppdateras med korrekt information i ett alldeles för sent skede. Istället ser vi dBridge, som i kontrast med Calibres liquid funk rör sig i ett hårdare universum. Med sig har han också en MC, som egentligen inte bidrar med något förutom konstanta tillrop som alltid verkar innefatta orden ”Dimensions”, ”Croatia” och ”exit” i någon kombination. På huvudscenen spelar Larry Heard, och hans egna klassiker som Mystery of Love och tidlösa megahitten Can You Feel It har vävts in i andra artisters set tidigare under veckan, men det är först nu de kommer till liv på riktigt. Med sig har han sin originalvokalist Chad White, och deras samarbete når sin kulmen när acidputtrandet från The Sun Can’t Compare ekar ut över tusentals extatiska armar. Innan kvällen är över har jag hunnit se svenskarna i Mount Liberation Unlimited bjuda på mjuka drömska houseproduktioner, stampat mig trött till Richie Hawtins mördande minimala techno och fått utlopp för min disco/house-nerv under Midlands set. Hans Final Credits hade alla förutsättningar att bli ett sant festivalanthem, och på Dimensions verkar låten spelas överallt och hela tiden. Med all rätt.

Japanen Soichi Terada gör under lördagsnatten festivalens kanske lekfullaste set, där han under en timme studsar mellan sina syntar och kastar ur sig charmiga peppfraser på bruten engelska. Hans Do It Again är lika gammal som jag själv men dess chiptuneinfluenser har en tidlöshet jag bara kan drömma om. Nederländaren Hunee tar vid direkt efter, med en mörkare framtoning än vanligt. Genomsvettig beger jag mig bort mot Daniel Averys headlineset på största scen. Hans isande techno ger sommarnatten en mer behaglig temperatur, där folkmassan rör sig som en gemensam enhet. Störst bifall får han i avslutande Drone Logic vars kvinnoröst verkar komma från alla håll samtidigt, innan acidslingan dränker allt jubel.

Jag passar också på att besöka Noah’s Ballroom, som är festivalens minsta scen. 60 personer åt gången går in i ett cirkulärt rum, med höga väggar och en rund öppning upp mot stjärnhimlen. Och ett överdimensionerat ljudsystem, såklart. När jag kommer in spelar en DJ jag inte vet namnet på (detta är visserligen en rätt förekommande händelse under veckan, då festivalen bokar så sanslöst många artister) som direkt kastar ut Jamie xxs tidiga alster Far Nearer och följer upp den med Liems remix på If Only I Could av Fusion Groove Orchestra. Ett av festivalens mest oväntade ögonblick, men samtidigt en höjdpunkt att ta med sig. Länge velar jag mellan Helena Hauff och Motor City Drum Ensemble om vem som ska få avsluta festivalen för egen del. Till slut faller valet på den senare; hans avslutningsset från 2015 har nu fått nästan legendarisk status. Han infriar i princip alla förväntningar, med ett set pepprat med crowdpleasers likt Kerri Chandlers On My Way men färskare spår som Damiano von Eckert – Housem III går också hem.

För den som vill kombinera sol- och badsemester med en house- och technofestival är Dimensions drömmen. Lineupen är i toppklass, besökarna är initierade, blandningen av stora namn och okända guldkorn är väl avvägd, vädret är fantastiskt, campingen är mysig och ölen är billig. Är man ute i god tid går det att hitta resa och boende för en billig peng. Intresseanmälan för 2017 öppnade för någon vecka sedan. Vi har redan skrivit in oss.