Alex Hungtai, mer känd som Dirty Beaches, har sedan genombrottsalbumet Badlands ständigt blivit jämförd med den klassiska gruppen Suicide. Det är inte helt obefogat. Repetitiva och minimalistiska slingor upprepas över en näst intill rockabilly-liknande stämma, precis som Suicide gjorde för 30 år sedan. Det fungerade riktigt bra på Badlands, inte minst på grund av dess längd på blott 27 minuter. Nu försöker Alex Hungtai göra samma sak – fast på ett dubbelalbum.
Första halvan, Drifters, är den låtfokuserade sidan. Popdoftande spår från Badlands saknas, och istället har Hungtai fyllt låtarna med ångest, förtvivlan och ilska. Samtidigt testar Hungtai sina språkkunskaper med låttexter på både franska och spanska. Resultatet blir nästan surrealistiskt och skräckinjagande. Det är svårt att inte sakna de lättsamma popmelodier som gjorde Badlands till ett oförglömligt verk. Albumets andra sida, Love is the Devil, är ambientfokuserat. För att dra musikvärldens mest tröttsamma referens: det är samma effekt som på David Bowies Low. Förvånansvärt nog är Hungtais ambientlåtar bättre än materialet på Drifters. Alone At The Danube River är antagligen det vackraste Hungtai har skapat.
Precis som med alla dubbelalbum frågar man sig om det hade kunnat kortats ner till ett enkelalbum. I detta fall är nog svaret tyvärr ”ja”. Men det hindrar inte Drifters/Love is the Devil från att vara en intressant historia om det liv Hungtai faktiskt lever.
[ur Festivalrykten No. 05]