Dirty Projectors är inget band. Dave Longstreth har länge försökt skapa en slags illusion av en organisk musikgrupp, men egentligen har det bara handlat om honom själv och andra som spelar det han har skrivit åt dem. På pressbilderna till bandets nya tillika självbetitlade album syns för första gången sedan genombrottet också bara Longstreth själv. Allt som oftast ser han konstnärligt bekymrad ut, och den muntra stämning som har skymtats på tidigare bandbilder är som bortblåst.
Det finns också en anledning till det. Dave Longstreth var tidigare i ett romantiskt förhållande med medlemmen Amber Coffman. Det är han inte längre, och på spåret Up in Hudson får vi hela historien om hur de träffades, levde och hur kärleken flöt iväg likt ett föremål i Hudsonfloden. Dirty Projectors är Dave Longstreths breakup-album, ett mycket bra sådant, men han verkar genomgående inte förtvivlad över vad som hänt – det stadiet har redan passerat. I tidigare citerade låt sjunger Longstreth: ”Now we’re going our separate ways / But we’re still connected / You’ll go forward and I’ll stay the same / And that’s how it breaks.” Trots att den gemensamma kärleken är förlorad, så kommer de alltid att vara sammankopplade till varandra och göra musik på sina egna håll. Kärleken till musiken kommer alltid att på något sätt hålla dem samman, och Amber är fortfarande den de allra flesta kopplar till Stillness Is the Move – bandets till dags datum mest kända spår.
Vad det handlar om görs tydligt redan i inledande Keep Your Name: ”I don’t know why you abandoned me / You were my soul and my partner / What we imagined and what we became / We’ll keep ’em separate and you keep your name.” Låten fortskrider med att Longstreth rabblar upp ett antal anledningar som skulle kunna ha legat till grund för deras uppbrott. Men återigen så verkar han ha kommit över det sörjande stadiet, förstått att det här kanske egentligen var bäst för dem båda sett till vad de egentligen vill. Att albumet är en slags frigörelse hörs också i ljudbilderna, som är de mest experimentella och konceptuella Dirty Projectors någonsin har bjudit på. Skeva rytmer, hackade blåsinstrument och en stämning som överlag osar framtid finns närvarande på alla spår. Albumet är egentligen raka motsatsen till den familjära och 70-talsosande känsla som Swing Lo Magellan gav, något som känns som en naturlig utveckling med tanke på vad Longstreth har sysslat med tiden mellan albumen. Han har skrivit med Kanye, samarbetat med Solange och komponerat egen klassisk musik – tre upplevelser som säkerligen legat till grund för det nya soundet.
För första gången sedan genombrottet ger Dirty Projectors ut ett album som dels känns som en konceptuell enhet, och dels är ett äkta soloalbum. Rösterna och intrycken som de övriga medlemmarna bidrog med är både utbytta mot ren och skär ekvilibrism och genuina känslor som de tidigare släppen har saknat. Dirty Projectors är Dave Longstreths farväl till en era som gått i kras, och välkomsthälsning till det som komma skall. För trots att Amber inte längre är med honom kommer den musikaliska processen att fortgå som vanligt – Dirty Projectors har ändå mest handlat om honom själv.