Linnétältet
Dirty Projectors
Way Out West, 11/8 – 2018
Publicerad: 12 augusti 2018 av
Sofia Rönnkvist
Under tältet nere vid Linnéscenen är det många som gömmer sig från regnet när Dirty Projectors ska spela. När en kommer längre fram mot det främre staketet märker en dock att det är en väldigt begränsad skara av människorna där som faktiskt står vända mot scenen och väntar på bandet. Så när de äntligen går på, med frontmannen David Longstreth i spetsen, har de många potentiella personer att vinna över i de yttre tältkanterna.
Totalt är de sex bandmedlemmarna utspridda över nästan femton olika instrument, vilket är vad som behövs för att framföra bandets intrikata och tekniskt komplexa låtar. Det märks också från start att de är riktigt taggade på att framföra sina låtar, och när de till att börja med spelar I Found It In U är det gitarrspelade ståendes på tårna som gäller från David. Stämmorna i slutet mellan honom, Felicia Douglass, Maia Friedman och Kristin Slipp fungerar sömlöst och sätter en hög standard för hela spelningen.
-
Den håller i sig under låtar som Break-Thru, No Intention, Swing Lo Magellan och Cool Your Heart. Setlisten är ett härligt hopplock från det lite äldre och det nyaste nya som bandet producerat, så både äldre och nyare fans får sitt. Backade av en snygg ljusshow som går i blått, lila och rosa dansar och spelar de för den blöta publiken som inte verkar kunna stå still. Nästan alla svänger konstant på sig i alla fall lite grann, för trots tröttheten på den tredje dagen av festivalen går det inte att motstå de pigga gitarrslingorna och slagen på koskällan. Speciellt när de spelar I Feel Energy är det som mest rörelse hos publiken, men det är ingen urladdning direkt.
Inför avslutningen går de ner i ett lite lugnare tempo, och David säger från där han sitter med sin modulator-synt att de ska ta det hela i en lite annorlunda riktning nu. Bandets break up-anthem Keep Your Name är det som står näst på tur visar det sig, och en kille som står tryckt mot staketet håller upp sina händer i ett hjärta under hela låtens gång. Det improviserade tillägget i uppträdandet ger en ännu mer sorglig, tung stämning till textens innebörd. Basen dånar ut känslorna, och precis som genom hela spelningen är stämmorna perfekt synkroniserade. På en något gladare ton avslutar de med Zombie Conqueror, och därmed en riktigt väl utförd spelning. En perfekt återhämtning för att orka med lite mer skyfall.