När jag visar Disclosure för mina inte så musikintresserade vänner säger flera av dem att det låter som att gå in på Monki. Som den där urbana och enerverande loungemusiken som ska få en att handla ännu ett par strumpor med hamburgarmotiv. Det är kanske inte en helt lyckad jämförelse. Även mer professionella tyckare har hur som helst haft svårt att placera in dem i ett passande fack. Det brittiska brödraparet har givits etiketter som UK garage, UK funky och deep house, men ingen av dem klarar riktigt av att rama in vad det handlar om. Bröderna Lawrence är, för att använda ett synnerligen slitet uttryck, unika.
Vad som däremot går att säga om dem är att de skriver låtar som etsar sig fast. When a Fire Starts to Burn och Latch slog ned som två välriktade bomber i samband med debutalbumet Settle, som knep förstaplatsen på vår årsbästalista det året. Den urbana och luftiga dansmusiken var lätt att ta till sig, men hade samtidigt ett skönt mått av obekvämhet som envist gjorde sig påmint. Just ”urbant” är ett ledord som kan sägas sammanfatta Disclosure. Kanske har mina vänner inte helt fel ändå.
Inför den svåra andra skivan har duon slagit på stora trumman och samarbetat med några av popindustrins just nu största namn. Det reflekteras i låtskrivandet, där poppen tillåts ta betydligt större plats än sist. De maffiga refrängerna är många: Nocturnal, Magnets och inte minst Omen är alla potentiella radiohits, med melodier som klistrar sig fast redan vid första lyssningen. Här finns också några av skivans mest hitvänliga röster: The Weeknd, Lorde och Sam Smith.
Tyvärr sker utvecklingen åt det poppiga hållet på bekostnad av den säregna kantigheten som fanns där tidigare. Låtarna erbjuder inget tuggmotstånd, utan sätter sig allt för lätt. De har med andra ord en lindrig släng av den ytlighet som lättillgänglig radiopop så ofta kritiseras för.
Notera att jag säger lindrig. Till största del är det nämligen fantastiska låtar, tydligt märkta med brödernas signum: svängig och luftig dansmusik som känns modern men inte effektsökande. Omen och Hourglass förvandlar min lilla studentetta till ett dansgolv en regnig tisdagskväll och tidigare nämnda Magnets bär på spår av äldre New York-house. När tempot sänks och Miguel tar över micken i halvballaden Good Intentions visas en annan, nästan sentimental sida av duon. Och låtarna helt utan gästartister innebär ett stickspår, där de radiovänliga melodierna läggs åt sidan för en stund. Det är välbehövligt.
Trots det är det som att någonting saknas. Inte förrän i bonusspåret Bang That återfinns den älskvärt ettriga attityd som fanns i When a Fire Starts to Burn, men den här gången utan lyckat resultat. Skivan är i starkt behov av en fulsnygg twist, något som känns obekvämt till en början men sedan växer på en. Det var de ingredienserna som gjorde Settle trendsättande, och det är avsaknaden av dem som gör Caracal mindre intressant.