Live

Disclosure
Roskilde, 3/7 – 2015

Publicerad: 4 juli 2015 av Magnus Olsson

8

För ett par år sedan kritiserades Roskilde av danska medier, de sades sakna ”tunga headliners av legendkvalité”. Det var 2011, i samband med att de lyfte fram M.I.A. som efter Paper Planes-vågen befann sig på toppen av sin karriär, valde metalbandet Mastodon framför avdankade rockstjärnor som kräver syrgasmask och dollarcheckar för ett riff, och EDM-stjärnan Deadmau5 som skulle komma att dominera dansscenen ett par år framöver. Samtliga tog enligt kritikerkåren platsen för gårdagens hjältar som skulle locka de stora massorna. Men Roskilde har alltid varit betydligt större än en kyrkogård för 60-, 70- och 80-talets stora musikfenomen och pionjärer, även om namn som årets Paul McCartney är ett viktigt element och lyfter inramningen. En av festivalens absoluta styrkor är att ringa in framtidens huvudakter, där de ständigt kan motbevisa de som tvivlar. Just M.I.A och Deadmau5 blev ett ace, båda fyllde Orange till bredden med spelningar som folk än i dag pratar om.

Årets tillställning skiljer sig inte avsevärt, den stora skillnaden är att de fått danska medier på sin sida (ibland tar det ett par år för gammelmedia att fatta, det i sig är ingen nyhet). Högst upp på affischen hittar vi Disclosure, Kendrick Lamar och Florence + the Machine, tre namn som är samtiden och framtiden. Samtliga har dessutom knockat Roskilde, tagit ett stadigt grepp om Orange och i gränslandet mellan hajp och kvalitet bäddat för en folkfest med stort F.

Det var sommaren 2013 som Disclosure var i hetluften senast, då med albumet Settle som skakade om dansscenen ordentligt. Framför festivalens campingscen flockades närmre 30 000 personer i vad som kan vara den vildaste campingfesten i festivalens historia. Att de med ett nytt album i sikte och fortsatt uppmärksammade nu kliver upp på Roskildes största scen, Orange, känns mest naturligt. Ur svenska ögon borde det vara en surrealistisk syn, men 50 000 festsugna danskar är inte en synvilla.

Skalven från Settle hörs fortfarande, det räcker med att vandra ett par hundra meter på festivalens camping och du hör duons lättillgängliga bangers. Disclosure är dock inte uteslutande fest, vilket presenteras med den nya musiken som bröderna Lawrence lyfter fram mellan de stadiga beat som dominerar deras 90 minuter. En mer tillbakalutad och loungeaktig stämning infinner sig under ett par av de nya numren, vilket gör att även cocktailbarer blir rätt forum för Disclosure framöver. Än finns inget spår av en riktig fullträff i stil med Latch från den hyllade debuten, men samarbetet med jazzlegendaren Gregory Porter får samma varma mottagande som valfri låt från Settle. Debutalbumet är nästintill inpräntat i ryggmärgen på publiken, så mycket som de hoppar och dansar när deras ofta så rappa beats presenteras. Det i sig gör att det blir en tydlig kontrast mellan de låtar som framförs, där festen för den stora massan stannar upp som om musiken stoppats av en idiot på en hemmafest.

När singeln Bang That dök upp kritiserades den kraftigt i kommentarsfält på de flesta forum. Istället för att starta nya trender upplevde många att den snarare summerade många. På Roskilde tycks dock ingen ha några invändningar emot balkan-influenserna som sedan övergår i ”Now let me see you shake it / 
I wanna see you shake it”.

Guy och Howard verkar faktiskt tappa hakan inför den enorma uppslutning som maniskt dansar sedan duon droppade White Noise som kvällens första låt. Sedan har de effektivt varvat ny musik, med säkra och osäkra kort från Settle (om det nu finns några osäkra därifrån). Framförallt har de lärt sig att bygga upp stämningen genom att loopa låtarna, som när publiken skanderar ”Burn” i evigheter innan When a Fire Starts to Burn droppas i sin helhet.

En av kvällens finaste stunder går dock inte 135 bpm och kräver ingen ork. Help Me Lose My Mind är egentligen efterfesten, men den trevande harmonin som övergår i en mäktande allsång, skapar ytterligare dimensioner till det slagfält som bland annat inkluderat flygande strawberry daiquries (hade jag varit beredd hade jag vänt mig om och gapat, nu träffar den istället grannen i nacken). Rundar av gör givetvis mastodontsingeln Latch, publiken ser inga gränser längre och även de mest tondöva prickar in refrängen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 495 [name] => Disclosure [slug] => disclosure [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 496 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 44 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 296 [filter] => raw ) )