1979. Året då Apocalypse Now för första gången uppenbarade sig. Jag såg om denna fantastiska film för någon vecka sedan. Fortfarande tagen av dess storhet, uppenbarligen, för öppningsspåret Introduction har samma storslagna verkan, samma massiva storhet över sig. Den får mig att på riktigt fundera om den inte ändå var med i filmen. Om det inte är så att detta är en nyinspelning, en ny tappning av en gammal klassiker. Men icke då. Introduction är en modern klassiker, med ett ambitiöst välkomnande som sitter kvar långt efter att Django Djangos självbetitlade album passerat hälften.
Om man sedan ska dissekera plattan ytterligare, om man ska gräva lite djupare, bland ytterligare små partiklar, så är helheten, även den massiv. På ett kvalitativt sätt. Trots att influenserna spretar, åt The Doors, åt det ännu mer experimentiella hållet, åt electronica, så gör man det utan att förvirra sig på vägen. Med en rät linje av komponenter som trots sina ursprung förenar sig på ett naturligt sätt. Det blir inte ens märkligt när den halvt om halvt spårade Zumm Zumm övergår i britpop-flörten och Belle and Sebastian-komparativa Hand Of Man.
Och även om man instinktivt kanske föredrar den drömska indie-popen, så är det inte den komponenten som gör att Django Django förutom ett jävligt innovativt bandnamn sneglar mot en uppföljare med gott samvete. Det är Apocalypse Now-motiven, som tar hela projektet ifrån den lätta svår-gillade arenan mot de instrumentala höjder, de svårhanterade kontrasterna mellan den experimentiella då och nutiden, som är så oerhört förlösande bra.
