Minns ni hypen i slutet av 2008 när de första fåglarna började viska om Merriweather Post Pavilion? Och Merriweather levde sannerligen upp till hypen – även fast den släpptes i januari 2009 var spelet om ”årets album” i princip redan klart där. Popmelodier i ett ljudlandskap vi bara kunde drömma om innan; våran generations Pet Sounds är inte en allt för dålig jämförelse. Även fast Beach Boys-liknelserna har förföljt djurkollektivet i ett halvt decennium var det först vid Merriweather som liknelserna fick fotfäste. Det är inte en överdrift att påstå att Merriweather är en milsten för 00-talets musik. Men mitt i denna hysterin måste man ändå minnas att Animal Collective är ett band som existerar efter ett magnum opus – en uppföljare måste ske. Det är den svåra uppgiften Centipede Hz ger sig på.
Inte helt oväntat tar Centipede Hz ytterligare en ny musikalisk inriktning för kollektivet, som i vanlig ordning inte låter sig fastna i en musikstil. Den här gången har Noah Lennox (Panda Bear) återigen tagit plats bakom ett trumset och gitarristen Josh Dibb (Deakin) har återvänt till bandet efter att ha varit frånvarande på Merriweather. Detta har, medvetet eller omedvetet, onekligen bidragit till mer traditionella låtstrukturer – antagligen de mest lättillgängliga låtstrukturerna bandet någonsin skapat. Detta är i sig inget negativt, men ställer krav på högre kvalitet på resten utav framförandet. Vidare har de anlitat samma producent som på Merriweather, Ben Allen, vilket innebär att även Centipede Hz är otroligt rikt på ljud – de studsar runt överallt och vissa är så långt begravda i ljudmixen att de först visar sig efter ett tiotal lyssningar. Detta är också Brian Weitz (Geologist) förtjänst, som med sina samplers ofta får fritt spelrum på Centipede Hz.
Det första spåret, Moonjock, inleds med förvrängda röster som säger ”this is the news”. Redan där ger sig albumets koncept till känna – en utomjordisk radiokanal. Spåret i sig är en poplåt fylld till max av idéer, till den grad att den nästan spricker av det. Men på sedvanlig manér lyckas gruppen hålla all ambition och lust under kontroll vilket leder till en avslutning fylld av energi och intensitet – vilken avslutas abrupt och den snedvridna radiokanalens diverse ambientljud tar vid. På albumets första singel Today’s Supernatural skriker David Portner (Avey Tare) ”Come on le-le-let go!” i en popdänga som simultant är aggressiv och bitterljuv. Aggressiviteten är mindre lyckad i Monkey Riches där Portners upprepande skrik (”I make a monkey rich!”) till slut inte blir annat än irriterande.
De många ljud som konstant omger lyssnaren når ett slags klimax under Josh Dibbs sångdebut Wide Eyed. Men strålande produktion och intressanta ljudbilder kan inte gömma svaga låtar – låten som klockar in på exakt fem minuter men står ändå still på exakt samma plats som den började. Även Pulleys lider av samma anonymitetsproblem.
I det sockersöta spåret Applesauce verkar Portner sjunga om något så banalt som frukt. Låtens många taktändringar och oväntade vändningar gör att den sticker ut i sammanhanget. Samma oskyldighet och personliga karaktär återfinnes i Lennoxs Rosie Oh som trots sin enkla uppbyggnad har en enorm charm.
Adrenalinrushen som albumet inleddes med återkommer i sista spåret. Amanita är en otroligt levande och fängslande låt – den avslutande delen visar upp kollektivets lekfulla och experimentella sida som alltid är lika ljuv för sinnet. Och det är just experimentlusten som ofta saknas på Centipede Hz. Kanske är Portner själv medveten om det – de sista raderna i Amanita skulle kunna tolkas som en slags brist på fantasi och lekfullhet, och att han återigen vill ”go into the forest” och ”bring back some stories and games”. Men detta till trots verkar de ha satsat på en mer tillgänglig framtoning den här gången, vilket antagligen är ett rimligt steg att ta från Merriweather. Som vanligt vägrar gruppen stå still, vilket är hedervärt. Men detta sätter gruppens låtskrivarkapacitet i centrum – den här gången är den stundtals bristfällig men också ofta väldigt imponerande. Dock måste albumet hela tiden mäta sig med ett mästerverk – och dit når det inte riktigt. Samtidigt är det orimligt att enbart jämföra albumet med Merriweather. För om man lägger det åt sidan är Centipede Hz ett jävligt bra album som klarar av att stå på egna ben.
Kanske är radiokanal ett passande tema – man älskar inte alla låtar på en kanal. Men det är helheten som gör en radiostation, inte de enskilda låtarna.