DNKL
Way Out West, 7/8 – 2014

”holy shit chillwave is back. been waiting all these years! (three)”, skriver Boiler Rooms egna administratör ironiskt i deras chattfält i anslutning till livesändningen. Alla konserter på nya scenen Dungen kan ses över hela världen på musikplattformens hemsida. Det gör att de kräsna elektroniska konnässörerna framför datorn fungerar lite som ett komplement till den förstås mycket vänligare på-plats-publiken. När Mando Diao – deras ord – ett par timmar senare kommer ut ur garderoben som autotuneälskande DJ:s exploderar Boiler Rooms hemsida nästan ihop av negativ stämning. DNKL verkar mottas lite vänligare men även om de inte faller innanför ramarna för chillwave skaver deras popbeats mot vad som vanligtvis livesänds.

Göteborgstrion med sångaren Claes Strängberg från det uppskattade postrockbandet Immanu El i spetsen spelar elektronisk pop som hade kunnat modernisera gamla noirthrillers om man smällde på dem som soundtrack. På Way Out West får de på grund av sin storlek förstås inte de rätta förutsättningarna för ett perfekt gig: mitt på dagen, i ett ljus där inte ens den karaktäriserande röken kan gömma dem. Deras mörka, framforcerande electronica hade funnit ett bättre hem på klubbprogrammet. Det blir därför mer mysigt än intensivt. Jag har sett Strängberg på scen många gånger – jag är övertygad om att han trivs utmärkt även med sitt andra band – men jag har aldrig sett honom mer tillfreds. Han kan inte sjunga en rad utan att brista upp i stora leenden. Mitt emot honom står en ganska stor skara människor och svajar försiktigt. Singlarna Battles och, i synnerhet, Hunt (med en upplösning som väcker den sömnigaste eftersläntraren) får många att jubla men rätt få att dansa.

Det blir ett showcase som omöjligt kan nå sin fulla potential men DNKL har garanterat nya fans i hemstaden efter den här eftermiddagen. Om det vill sig väl vann de över några belackare även i Boiler Room.