Döda mig långsamt, Love
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Love Antell

Popaganda

Betyg: 1/10

Den tidigare strålande solen inleder sin nedgång och när Love Antell stiger på Popagandas lilla scen börjar mörkret göra sig påmint. Större delen av publiken som några minuter tidigare såg Damien Rice verkar inte ha gjort sig besväret att knata ett hundratal meter för att skåda denne Stockholmare komplett med band. Efter en lite skev version av Ormberget där ljudet  mest påminner om någon kladdig modd börjar jag undra om jag inte också skulle ha tagit tillfället i akt och ätit något. För nu går det bara utför. Som Florence Valentins frontman och nu i år solodebutant med en väldigt spännande skiva hade detta kunnat bli en kul spelning med lite publikfriande allsång mot slutet.

Istället bjuds vi, föga förvånande, på lite snack om Eriksdalsbadet som en plats där innerstaden kan förenas med förorten, och segregationen glömmas. Allting känns väldigt omotiverat och när Love frågar om vi i publiken inte gillar högern då kan ställa upp på att kallas för ”jävla kommunister” vill jag helst bara sjunka genom jorden. Det är viktiga saker på agendan, men retoriken här känns som något en arg och rebellisk femtonårig skulle spotta ur sig under den muntliga delen av nationella provet i Svenska. Poolerna vid Skanstull är helt enkelt inte rätt forum och det blir bara malplacerat. Till slut tröttnar också någon i publiken och ropar ”Östermalmsbo, åt helvete! Hycklare!”.

Sålunda fortsätter ändå detta korståg, singlarna från årets Gatorna Tillhör Oss skramlar ut i den nu lite svala Stockholmskvällen med korta avbrott för liknande pikar mot den nuvarande regeringen. Kylan borde hålla mig pigg och alert men ändå gäspar jag. Ingenting verkar pågå där uppe på scenen och bandet, som verkar bestå av hela Florence minus blåssektionen, maler på utan någon så mycket som ett uns av inspiration. Bland de nya låtarna dyker såklart gamla dängor som Spring Ricco upp och jag överväger själv för fjärde gången att lägga benen på ryggen. Men jag stannar. Det kanske lyfter mot den oundvikliga avslutningen. Efter en stund så vandrar dock mina tankar iväg på annat håll. Jag börjar i mitt huvud analysera medlemmarnas klädval och kommer således fram till den stora frågan: äger Love några andra plagg än enfärgade linnen?

Till slut kommer det som jag, och med mig många i den minskande publiken ändå väntat på, Florencedängorna Upp På Sociala, Ner på Systemet och Pokerkväll i Vårby Gård. Då brister det. Trots att hälften av bandet var med och skrev låtarna får jag föreställningen av att jag är på en generalrepetition av en teaterspelning, eller ett soundcheck. Det skränar och det blir aldrig bättre än att Love med kamrater framstår som ett dåligt coverband på just Florence Valentin som inte tagit sig tiden att spela igenom låtarna.

Foto: Magnus Olsson