En ensam metronom tickar varsamt men visst in Dolces Av liv och grönska. Rigid till sin form, men när den tickar framåt in i tiden i sitt förutbestämda mönster känns den som någon slags drivkraft. Ett piano fyller strax i och skickar mig tillbaks till ett minne från min barndoms pianolektioner. Dacka byggs upp med stråkar och blåsinstrument, och känns till slut som en varm sensommarvind, med all sin melankoli. Efter en mening lång sångrad från Anna Levander om att ”snälla, glöm mig aldrig / glöm ej den jag var”, känns det sorgesamt nog som att vårt välkomnande till lika stor del är ett avsked.
Vårvisa är ett ständigt växande ode till livets gång via en dramatisk landskapsvy. Bilden målas upp framför oss liksom en oljemålning, där varje rad om de väsande ormarna eller daggen i gräset blir som ett penseldrag och ger en allt mer intensiv bild för varje upprepning. En storslagen Idas sommarvisa för nattmänniskor.
Där Dacka och Vårvisa växer fram, slår Säg nåt vanligt och Vänder vrider direkt fram med full fart. Den tidigare med virvlande psych-referenser i Dungen-anda, den senare med en baslinje som drar tag i en någonstans i naveltrakten. Albumet får också en allvarligare kontext i spår liksom Stormarna dåna som ska behandla en fusion av flyktingkatastofen och Mobergs Utvandrarna.
Hågkomstljud, med sin lummiga slinga, skulle kunna klippas in som soundtrack till Amelie från Montmartre, medan outro speglar tonerna i öppnande Dacka. Fräknarnas melodi flyger över trädtopparna och är en sista utpost och bevis för Dolces melodiskrivarförmåga. I storslagenhet sluttar det dock något under den senare delen av albumet, vilket gör att de tidigare spåren med sina tunga arrangemang kan kännas lite mäktiga i jämförelse. Ett stillsammare intermezzo liksom Hågkomstljud infogat tidigare i albumet hade gett en jämnare balans.
Från första ljudet fyller Dolce sitt utrymme med liv och rörelse. Mellan den strama metronomen och de fylliga stråkarna spänns grunden till en dynamik som sedan leder hela Av liv och grönska, mycket också tack vare Levanders varma stämma. Med start i en bäck av smältvatten dröjer det inte länge förrän Dolce forsar fram i en flod. Styrkan verkar komma från samma kraft som låter våren slå sig fram genom vinterkylan och får blomstjälkar att tränga igenom asfaltsblock.
Av liv och grönska växer lite som den vill. Och det märks. Från det lilla till storslagenheten, där den gemensamma nämnaren är smittande skaparglädje. Ingen har varit där med en häcksax och tvingat grönskan åt ett visst håll eller annat. Och fastän melankolin och känslan av ett överhängande avsked ligger där i framkant hela tiden, vinner ändå vårvärmen över vinterkylan.