Grand öl & mat
Dolce
Malmö, 2/2 – 2018
Publicerad: 3 februari 2018 av
Moa Björkman
Det flockas så mycket folk att alla inte får komma in – först till kvarn! Anna Levander, den sjungande halvan av Dolce, frågar publiken vad så många gör här egentligen. När Umeåduon äntrar scenen gör de det tillsammans med en sopransaxofonist. Hon blåser för att stämma instrumentet men tonerna nästintill drunknar i publiken sorl. Med ”Det här är Leopold! Han är min bästa vän!” inleder Levander konserten.
I korsningen där Beach House möter Dungen och Fred Åkerström hittar vi Dolce. Förra året släpptes debutalbumet Av liv och grönska, ett unisont hyllat verk som känns lika flyktigt som genomgående jordnära. Dolce lyckas med sin omstöpning av klassisk vismusik skapa en brygga mellan baren vi trångt står på och lågstadieskolavslutningar med ilande sommarlängtan. I stället för nioåringar som sjunger Barfotavisan står vi nu med varsin öl i handen och sjunger med till Fräknarna. Under de mest visbetonade låtarna uppenbaras nästan jordgubbstårtor, myggbett och asfaltsuppskrapade knän framför en. Duons värme smittar av sig på den här veckans avgångsklass och Levander, som tidigt in på spelningen avsäger sig allt ansvar till mellansnack, mellansnackar ”Ni borde köpa skivor sen! Billigt! Två öl… tre”.
-
Leopold Nilsson sitter ömsom böjd över sin keyboard, ömsom hänfört tittande på sin medmusikant för att följa hennes dynamik. Det är Levander som med sin mäktiga röst styr den här dansen. Duons obekymrade samspel framkallar en tacksamt prestigelös stämning. Diverse feltoner hanteras med ett leende, det känns tryggt att få tillbringa en stund i deras värld. Ett trumset står på scenen men trots att ingen sitter bakom det känns låtarna aldrig tunna – Levanders majestätiska röst gror sig ännu större på scen än på skiva, det fyller alla tomrum.
Att det är februari, grått och med bitande vindar, är dock inte till Dolces fördel. Omständigheterna krockar med musikens tendens att föra tankarna till sena julikvällar i skärgården. Mörkret kväver känslan och gör att duon inte får förutsättningarna för att sommardoftande låtar som Hand i hand och Vårvisa helt kan blomma ut. Vinterturnén fungerar därför som ett förspel till vad som (förhoppningsvis) komma skall. I utdragen väntan och längtan efter ljusare tider bringar Dolce lovord av att det trots allt inte är så långt bort – det får ett kyligt Malmö att värmas några grader.