Dolores Haze
Emmaboda, 29/7 – 2016

Som ett av landets coolaste band och definitivt Emmabodas coolaste borde det vara packat framför Dolores Haze, utan plats för ett enda danssteg, men av någon outgrundlig anledning har kvartetten en publik som tyvärr måste beskrivas som blygsam i sin storlek. Kanske att resten av festivalen har bestämt sig för att punk inte är särskilt sexigt i dagsljus och kanske att det faktumet faktiskt är sant.

Musiken känns både för elegant och för hård för Emmabodas lera och för varje gång som solen bländar till bakom molnen blir detta extra tydligt. Även om tonerna är oklanderligt spelade finns det en spärr som inte riktigt släpper. Vid spelningens första dänga, The Haze Is Forever, suddas denna ut för stunden. Tack vare Groovy Nickz aldrig sinande energi, som lägger sig likt ett dimma över publiken, tar sig musiken in i varenda por hos festivalbesökarna. Den sprider sig genom kroppen och letar sig ned till dina fötter.

Men ibland blir dimman till en tyngande sådan. Den täcker över den pepp som finns omkring scenen och stämningen är nästan låg som i väntan på bättre tider. Dolores Haze står mest där, djupt koncentrerade på sina instrument. Men bättre tider kommer såklart och energin glimtar till under Peaches-covern Fuck the Pain Away – ett smakprov på hur bra bandet faktiskt är när förutsättningarna är bättre. För i likhet med alla andra band i hela världen behöver Dolores Haze det där extra som en sjudande publik har med sig. När det inte finns där blir allt lite jämntjockt och då hjälper det inte hur många gånger det än skriks att Emmaboda är så jävla bra.

Det är verkligen inte så att Dolores Haze har dålig publikkontakt, snarare fångar Groovy Nickz alla Kir-drickares hjärtan när hon berömmer den ökända drycken. Det är bara att under låtarna där hon spelar bas försvinner hon som den frontperson bandet verkligen behöver. Basen behövs såklart den också, men när den kopplas ur bildas plötsligt ett helt annat slags band till publiken. I Crazy About Me pulserar området med bandets fuck you-attityd precis så som det borde. Här är Groovy Nickz i sitt esse och då är spelningen det med.

Fast föga förvånande blir det I Got My Gun som är konsertens klart bästa låt. När syntslingan byts ut mot de Dr. Martens-stampande gitarrerna är det sann punk som osar från scenen och när Emmaboda smusslas med i låtens refräng är publiken och Dolores Haze ett. För det är så sant som det är sagt, det finns inga coolare på festivalen än de som står framför oss och ibland kan det få räcka.