Det känns som att 2015 har varit mer av en enda lång insikt i en kollektiv feberdröm telepatiskt delad av samtliga medlemmar i Dolores Haze än en faktisk verklighet. Sedan Ebbot Lundberg demolerade taket till Svenska Grammofonstudion under förfesten till P3 Guld-galan har deras innersta önskningar om kändisskap och dekadent glamour blivit uppfyllda, där ett uppträdande på Bråvalla och samarbeten med Rebecca & Fiona och Little Jinder följde efter bara ett par månader. Framgångssagan som alla musiker egentligen vill drömma om – men aldrig riktigt vågar. Men om det är något band som faktiskt förtjänar att uppleva det är just Dolores Haze.
Efter att ha visat deras sanna potential under EP:n Accidental förra året kändes deras skoningslösa grungepunk kändes som en frisk vind i det svenska musiklivet. Bandets suktande efter VIP-rum och champagne fanns invävt i ljudbilden redan då, nästan på en undermedveten nivå. Höjdpunkten var onekligen den antemiska och högoktaniga The Haze, vilket verkar ha blivit någon sorts konsensus eftersom den återkommer på denna debutfullängdare – och dess huvudsakliga textrad fungerar nu som tillhörande albumtitel. Viss hastighet må ha försvunnit under denna version, men kompenserar med att ha finslipat låten till det sound den egentligen var ämnad för. Det är lika precis fokuserat som det är otyglat, vilket egentligen definierar bandet som helhet.
The Haze Is Forever vilar tungt på bandets gåva och förbannelse att vilja experimentera bortom deras egna genrebarriärer, där låtarna i sig ofta lyckas erövra det nya musikaliska territoriet, men som skaver lite mot varandra när det inte fungerar fullt lika bra. Det allra bästa exemplet är den kaxiga pop-uppercutten Crazy About Me som är lika allsångsvänlig som den är beroendeframkallande och framförallt ett bevis på att de förstår hur en fantastisk poplåt ska skrivas. Det finns lite ”na-na-na”-delar, lite handklappningar och tusen lager av hybris i lyriken – allt för att engagera lyssnaren till maximum. Vissa låtar som inte blivit lika kryddade med hitpepparen, som The Garden och Milk, glöms tyvärr snabbt bort när de inte kan mäta sig med den sortens musikaliska utveckling. Tveklöst de två spåren som påminner mest om föregående släpp – och när Dolores Haze annars visar tecken på nya och exalterande sidor är regression inte ett bra komplement.
Skivans mer melankoliska spår, där Touch Me och On Purpose aktiverar flest tårkanaler, har dock inte alls samma popkänsla men lyckas ändå visa en helt annan utvecklad sida av deras genrespektrum. Låtarna påminner istället om Placebos två första skivor, där de båda hade kunnat fungera utmärkt som substitut till Allergic (To Thoughts of Mother Earth) eller Hang On to Your IQ. Inte bara har sångerskan Nicki S. Dar fått ett självförtroende gjort av titan och 24 karats guld, men hon har också lyckats anpassa hennes röst superbt till låtarnas bitterljuva stämning. Hennes skrikigare och punkigare sångteknik må vara starkt nog för att bidra med liv till bandets energiska låtar, men under Touch Me har hennes lättsammare stämma styrkan nog att lyfta ens kropp från marken och placera den svävandes i etern.
Som om det inte vore nog med olika stilistiska inriktningar under albumets gång medverkar även bandets succéhit I Got My Gun, där syntarna får störst plats i ljudbilden. Även om låten i sig är precis lika välskriven som flera andra av skivans spår känns den ganska malplacerad, där det redan finns nog av motpoler och soundskillnader som det är. The Haze Is Forever känns därför mer som en miniatyrbuffé än en ordentlig fullängdare – det finns oerhört många utsökta och salivbildande alternativ, men det finns inte nog av varje för att mätta den hunger som deras hype har bildat. Oavsett om de väljer att bli nästa Placebo eller en samling av popdivor har dock Dolores Hazes framgångssaga all möjlighet att få ett lyckligt slut.