Dominant Legs – Invitation

Dominant Legs – Invitation

Betyg: 9/10

Det var något alldeles speciellt med honom; en alvarsam blick bakom det långa, oborstade håret, en tillbakalutad, blygsam säkerhet; definitionen av coolhet. Jag pratar om Ryan Lynch. Då som sporadisk turnégitarrist i Girls på en festivalscen i Slottsskogen, nu frontman i Dominant Legs. Bandet som han startade med Hannah Hunt efter att ha blivit uppsagd från sitt kontorsjobb. Projekt blev till något större, och vi får nu ta del av resultatet i debutplattan Invitation.

Det ska klargöras redan innan att detta enligt mig är ett av årets bästa album. En genomlyssning gjorde mig lyrisk och superlativen som jag vill överösa Dominant Legs drömska popnoveller med är på gränsen till patetiska, om de en existerar. Varje låt, varenda vibration, minsta lilla frasering, vill jag beskriva i storslagna ordalag. Take A Bow är först ut med gängliga gitarrer, skapandes solsken. Tankarna går till Ariel Pink’s Haunted Grafitti, automatiskt förbi Girls men snabbt vidare . Den är stadig på ett tidigare inte skådat vis med Lynch och Hunt i en perfekt balans. Djungelljud och sensommarkärlek avhandlas sedan i Where We Trip The Light som slutar i ett crescendo så vemodigt att jag inte hittar orden. Darling Girls är nästa höjdpunkt; dansant, neonskimrande med syntar importerade från ett plastigt sorglöst 80-tal. Syntar som används till sin spets i electroflörtande Lady Is Sleek and So Petite. Förövrigt skivans bästa spår; de digitala trummorna i verserna och den underliggande vemodigheten i de storslagna refrängerna som efterfölj av ett vågat syntsolo är kärlek tonsatt.

Den röda tråden i Lynch musikskapande är till en början svår att finna. Jag märker dock snart hur de alltid så subtilt hjärtekrossande melodierna ständigt är närvarande. Trots frosseriet i stjärnfallssyntar från nämnda årtionde som varje låt(med undantag för barnsligt korta – som skämdes han, helt utan anledning –  Calm Down) på ett eller annat sätt slutar i, så lyckas han. Bäst i atmosfäriska, ekande She Can Boss Me Around. Discomelankoli kan knappast bli bättre.

Att förklara helt och fullt vad det är som är så fantastiskt bra med Invitation är svårt. Antagligen kommer många tycka att den saknar originalitet och allt för mycket liknar den surfpop som strömmat ut från Kalifornien. Jag tror det handlar om den allvarsamheten som Dominant legs understryker; den aningen mörkare atmosfären runt hörnet som är obefintlig hos den ofrånkomliga referensen Girls. Den charmiga lågkvaliteten och Chris Owens pubertala stämma är utbytt mot något mer blygt, något mer hållbart. Jag faller handlöst.