Don’t look back in anger
fortfarande ett triumfkort

Noel Gallagher’s High Flying Birds

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 7/10

Att jag är helt fördomsfri skulle vara en överdrift. Jag tycker ju att Noel är en bättre musiker än Liam. Båda två med samma ego men Noel aningen mer tillbakalutad och inte lika impulsiv i sina utspel. Med High Flying Birds lägger han upp stensäkra kort, det finns inga ambitioner att bryta mot den konservativa brittrocktradtionen. Om det är intressant, är oväsentligt måste jag ändå säga. När jag beger mig till Blue stage är det endast för att få höra förutsägbar men bra livemusik. Kanske en förklaring som kan avfärdas som bekvämlighet. Visst låter det generiskt och platt efter det elfte avslagna gitarrsolot men publiken är så oerhört förlåtande att det inte märks förrän i efterhand. Hans hybris sätter också vissa mentala hinder, allra tydligast är att man måste skriva på kontrakt för att ens ta kort av hans ansikte. Något som inte påverkar spelnignen direkt men är svårt att förbise.

Stadigt är det i vilket fall. Som en yrkesman ger Noel publiken precis det som krävt – varken mer eller mindre. Tillskillnad från Liam så drar sig inte heller Noel för att spela Oasis-låtar. Bortser man från singeln the Death of You and Me och ytterligar ett par spår från High Flying Birds plattan så är det låtar som Little by Little och Talk Tonight som träffar en extra nerv.

Aningen vinklad men också förvånad över min egen extas när så gittaren i Don’t Look Back in Anger börjar spela. Jag stannar vid att definiera det som genialiskt. Min röst spricker ”you aint never gonna burn my heart out”. Och många andra röster med min. Allt för att Allan McGee missade tåget hem, satte sig på första bästa pub och beställde in Gin & Tonic står Noel här och han är gud.

Foto: Magnus Olsson