Popmusik har fått ett nytt slags genombrott de senaste åren. Vem som är ansvarig för detta är givetvis en diskussionsfråga, men att nämna utvecklingen utan att samtidigt nämna Charli XCX vore ett tjänstefel. Det är definitivt inte den brittiska stjärnan som ensam återskapat en ny guldåder, utan i stället har hon axlat rollen som magisk gudmoder och hjälpt mindre och måhända galnare artister få ta plats bland Spotify-listorna. En av dessa är Dorian Electra.
För den amerikanska artisten har vägen till popmusiken inte varit helt konventionell, utan en av hens första låtar var en hyllning till marknadsekonomen och den politiska teoretikern Fredriech Hayek. I dag är låten I’m in Love With Friedrich Hayek något som Dorian Electra tar avstånd ifrån, men även om hen har gått vidare från den politik som låten representerar används samma lekfulla sångskriveri fortsatt i artistens karriär. Vidare fortsatte nämligen popstjärnan med musik i form av en serie feministiska utbildningsvideor hos Refinery29, och här utvecklades den more-is-more-mentalitet och estetiska framtoning som följer artisten än i dag. För på Flamboyant samlas alla erfarenheter som Electra gått igenom i en bägare som ständigt rinner över – sällan har en albumtitel följts så slaviskt i både musik, estetik och texter.
Som ett smakprov på artistens nya persona släpptes Career Boy 2018 och här återfinns alla de ljudbilder som hen omger sig med på Flamboyant. Tunga syntar rullar likt vågor över singeln, samtidigt som Electra tar sig an karaktären av en affärsman som älskar kapitalismens mer hårdhänta sidor. Både som en parodi och som en överlevnadsstrategi blir arbetets kedjor (både de bokstavliga och de bildliga) Dorian Electras kink. På nästan samtliga låtar på Flamboyant behandlas något mer eller mindre relevant samhällsfenomen. Daddy Like tar upp kärleksförhållanden där ekonomi är inblandat, Guyliner att smink inte begränsas av könsidentiteter och Adam & Steve att religion är en dålig ursäkt för att vara homo- eller transfob. Det är sällan analyserande och världsomvälvande texter som artisten levererar, för hen är trots allt själv ingen politisk teoretiker – däremot är de kanske än viktigare just därför. Iklädda popmelodier tas alternativet, att inte acceptera idéerna bakom låtarna, helt enkelt bort.
På samma sätt som att texterna är självsäkert självklara är också musiken kompromisslös. Musical Genius kanske beskriver detta bäst med raden ”I’m a musical, musical genius, won’t you be my fan?”. Med en benhård tilltro till sig själv och gotiska syntutsvängningar lite varstans blir man Dorian Electras fan i alla fall för stunden. På låten som fick namnge hela albumet förflyttas man från Bach-fugor till 80-talsackord i en takt som är svår att motstå. Spåret Flamboyant representerar också hela albumet Flamboyants musikaliska inriktning – stundvis drunknar man i musiken och stundvis rör den sig åt det minimalistiska hållet. Det är som en färggrann bergochdalbana – att hela tiden svängas hit och dit är något som är kul för stunden, men som också genomgående får en att se stjärnor. Till Dorian Electras försvar var dock hen tydlig med detta redan från början med ”I’m flamboyant, I go all the way” – frågan är bara om det når hela vägen fram.