Dovaskryssningen som icke var

Det är mycket som inte verkar bli av. Beerpong-VM, fiskedamm, vinprovning, med mera. På vårt dansgolv studsar några dagisbarn runt till Lazee och Death Grips medan mammorna parkerar sina barnvagnar vid scenen. Kanske är folk bara vid spelningarna, resonerar vi. Men runt scenerna står det som allra mest 50 personer, som oftast kanske 15. Det verkar inte hända någonting någonstans. Det är som en tisdagskväll veckan innan löning, fast omgiven av den mörka Östersjön där vi flyter runt tillsammans med en spillra av den svenska folksjälen.

Genom att bryta från kryssningens hiphop-inriktning och spela en osalig blandning av schlagerhits och Haddaway har vi lyckats få igång ett dansgolv bestående av kanske tio pensionärer. Vi diskuterar allvarligt hur vi ska behålla den här peaken. Vi bedömer Kylie Minogues Can’t Get You Out of My Head som för vågad och suggestiv för silverrävarna i publiken och byter den mot Lena Philipssons Det gör ont. Vi förlorar ett par deltagare, men lyckas ändå hålla dansgolvet vid liv som vore det en patient på intensiven. En medelålders kvinna i läderjacka informerar oss om att åtminstone fem personer nog skulle gå upp och dansa om vi satte igång ABBA. Vilken chans! Vi fumlar med CD-fodralen och gräver i USB-databaserna för att underhålla den publik vi har.

Hus-DJ:n som vanligtvis ansvarar för båset hemsöker oss som någon slags fadersgestalt – han är good cop och bad cop i samma väsen. Han lägger en arm kring våra axlar och säger ”Det går bra nu!”. Vi har ingen aning om han är ironisk eller inte. Han har koll på allt men har även noll koll. Han kommunicerar i gåtor. Vi undrar om vi ska stänga dansgolvet klockan 4 svensk eller finsk tid. ”Vilken flagga är det på båten?” blir motfrågan. Ingen jävla aning, svarar vi. ”Den är svensk” svarar han menande. Ja, då kör vi väl en timme till. ”Ja, gör det” säger han som att det var precis vad han avsåg.

Det känns som att vi lurat systemet, för plötsligt är vårt dansgolv det enda som händer på fartyget överhuvudtaget – vi samlar ungefär 40 personer och kan riva av lite Erik Lundin, Kendrick Lamar och Kanye West. Äntligen! Succén stiger oss åt huvudet och i sann rockstar-anda spårar festen ur när vi öppnar ett travelpack Ahlgrens Bilar som vi hittat i båset. Hus-DJ:n upptäcker oss och vi hamnar på hans bad side. ”Arrangören kan bli tvungen att fakturera er” säger han ödesmättat. Vi känner oss som om vi just kastat ut en TV genom hotellfönstret i dionysisk hybris, vi känner oss som Jim Morrison och Kurt Cobain samtidigt. Vi svarar att det löser sig, Festivalryktens finanser håller förmodligen för vårt dekadenta övertramp. ”Ja, hoppas ni lärt er någonting av det här i alla fall” avslutar han. En sedelärande historia om jag någonsin hört en.

Att väckas av en högtalarröst som informerar om att det strax är ”barquiz i baren” och sakta inse att man ligger i en 100-kronorshytt på Cinderellas garagevåning är en upplevelse jag inte unnar någon. Jag går upp och vandrar likt en osalig ande på upptäcktsfärd. De mer rutinerade färjefarbröderna vankar runt med en återställare i handen – annars är ingen vaken. Klockan är 10 på taxfree-avdelningen. Quality matters. Smoking kills. Jag undrar hur det går för den där barquizen medan jag köper en kaffe i proseccobaren. På båtens soldäck smälter himlen och horisonten ihop till en stålgrå massa där svensk skärgård och dyra sjötomter flyter fram som i ett vakuum.

Mina redaktionskamrater börjar också vakna, men det är fortfarande ödsligt i Cinderellas korridorer, med flera timmar kvar till land. Filip beställer en frukost som beskrivs som ”Cinderellas berömda räkmacka”. Vi tar in en appletini mest på skoj, som en sista motståndshandling mot det faktum att detta inte alls var någon Dovaskryssning, utan en helt vanlig mellandagscruise till Åland. Men det är ju också något man kanske borde uppleva nån gång innan man dör.