Efter tolv år av prestationsångest och kreativt limbo lät Dr. Dre med Detox andrasingel I Need A Doctor meddela att man kunde kyssa hans obeslutsamma arsle farväl. Han var tillbaka. Men – och det tycks alltid finnas ett men med Dr. Dre – åren gick och bara så sent som förra veckan fick vi veta att Detox var skrotat. ”I didn’t like it. It wasn’t good”. Kyss Dr. Dres obeslutsamma arsle hallå. Men, utannonserandet kom också med löftet om ett helt annat album, Compton, som släpptes 7:e augusti – exklusivt på Apple Music, som en gentjänst till företaget som gjort honom till ”hip-hopens första miljardär”. Löftet om att det här blir sista skivan, kombinerat med att flera generationer Young har sin ekonomiska framtid säkrad (om han så vill), är det därför rätt tydligt att det är här Dr. Dre skriver sin legacy. Valet att skänka alla intäkter från albumförsäljningen till välgörenhet inom stadens gränser ter sig därför rätt naturligt, samtidigt som omständigheterna kring skivan och Dr. Dre själv leder till rätt hård press på musiken i sig.
På inledande Talk About It introduceras Justus och King Mez med besked: den förstnämnde kanaliserar sin inre Drake på hooken medan Mez rappar med både humor och pondus, eller vad sägs om rader som: ”I’m the black Eminem, I’m the humbler 50 / … / I murder rappers everyday, ’til police come and get me / And Dre just come and bail me out and then we hit the studio.” Att gästverser droppas av Xzibit, Snoop Dogg, Eminem och Ice Cube blandat med nya talanger hade kunnat ge ett spretigt intryck men känns istället som en hyllning till scenen på 90-talet samtidigt som det är ett fackelbyte för en ny generation. Att soundet på skivans första spår är det som tydligast flörtar med dagens trap-inspirerade hip-hop är nog ingen slump.
Att skildra Compton i albumformat bara tre år efter lysande good Kid, m.A.A.d city är vågat, men det är när Dre tangerar Kendrick Lamars berättelser med sina egna, personliga diton som skivan lyfter. På Darkside/Gone hyllar han framlidne N.W.A-vännen Eazy-E medan King Mez återigen visar framfötterna: ”Now, I ain’t never been no gangsta”, börjar han, sen: ”Now I ain’t ever been the one that’ll pull a gun on you / but I know who got ’em / No, I never sold no drugs, homie / But I know who got ’em”. Och så vidare. I en stad där kriminaliteten och gängbildningen tillåtits utgöra dess DNA är det omöjligt att fly ens om man försöker. Att Marsha Ambrosius sjunger hooken och Kendrick Lamar levererar en av sina bättre verser är vid det laget bara plus i kanten.
Den som tror att Dr. Dre suttit på ändan under alla år sedan 2001 misstar sig. Utöver sin roll som producent och tech-miljardär har han agerat talangscout. Han är lite av en hiphop-pappa. En pappa som innan sitt avträde tryggat framtiden för sina ynglingar. Ifall Compton genom sina features agerar språngbräda för någons karriär, eller genom sina royaltypengar ger stadens unga möjligheten att rappa på fritiden så är nog Dre nöjd över att han riskerade sitt arv. Med all rätt.
Jag vet inte ifall det är på grund av den nästan orimliga hajp som föregått skivans släpp, men för alla lovord känns det ändå som att något saknas. Fusionen mellan G-funk, gangsterrap och en mer modern typ hip-hop känns tillräckligt unik för att passa Dre, men de riktiga wow-elementen uteblir, trots att Dre i allmänhet och skivan i synnerhet håller en väldigt hög verkshöjd.
Att en 50 år gammal hörlursguru med flera miljarder på banken lyckats göra ett relevant hiphop-album 2015 är ändå i slutändan rätt anmärkningsvärt – även om man ibland kan höra flåsen när tiden verkar ha sprungit ikapp honom.