Hur recenserar man en playlist?
Drake är tillbaka för att ta över internet. Natten till söndag premiärspelades hans nya projekt More Life, som han valt att kategorisera som en playlist. Det är alltså inget album, det är inte ett mixtape utan Drake tillhandahåller numera ihopsnickrade playlists åt folket, innehållandes såväl nya som långtida samarbetspartners.
Kungen av streamingtjänsternas tidevarv har inte bara förstått hur dagens musikdistrubition fungerar, han väljer också att anpassa sig till dess konsumentbeteende. Det är självklart inte första gången artister försöker vara innovativa i sättet de levererar sin musik. De senaste åren har bjudit på trender i form av såväl överraskningssläpp som exklusiva kontrakt med enstaka tjänster. Vi har sett halva internet signa upp sig på HBO:s free trial för att få ta del av mästerverket i form av Lemonade-filmen. Vi har sett Frank Ocean snickra ihop en trappa till tonerna av vad man trodde skulle vara ett album men som bara var en förrätt till ett av förra årets bästa släpp. Och vi har sett en Kanye West som behandlat The Life of Pablo som ett verk under ständig utveckling, där låtar bytts ut mot nya versioner efter det definitiva släppet. Dessa exempel är innovativa inom albumformatets ramar. De väljer att, utifrån ett konstnärligt perspektiv, utmana synen på vad ett album egentligen är. Drakes syn på saker och ting är något helt annat.
More Life har egentligen mer gemensamt med tjänsten Netflix än med albumet Lemonade. Drake är all about that kundservice. Precis som på Netflix finns här något för alla smaker. Och precis som på Netflix sonderar Drake terrängen för att hitta allt som hans kundkrets kan tänkas vilja ha. ”Kunden har alltid rätt” tänker han och släpper en spretig samling av totalt 22 låtar. Han förstår att vad han än släpper så kommer vi som konsumenter ändå bara välja ut våra favoriter och försätta dem i våra egna playlists, så vad gör man då? Man tillhandahåller en rik helhetslösning med alternativ. More Life erbjuder exempelvis det brittiska alternativet innehållandes UK Funky-samplingar och en Drake som med brittisk-jamaicansk accent säger ord som ”ting” och ”roadman”. Du kan få södern-alternativet med plonkiga trapbeats och valfri Atalanta-rappare som visar att de kan den där skiten bättre än Drake. Och du kan alltjämt få Toronto-alternativet med finstämd sång och dova produktioner signerade Noah ”40” Shebib. Precis som alla duktiga säljare och precis som dagens alla on demand-tjänster får Drake dig som kund att ta beslutet – ska vi köra på tuffa Drake i dag eller går vi för gulliga Drake som inte kommit över sitt ex än? Du bestämmer.
Det finns mycket att säga om Aubrey Grahams vampyrliknande beteende. Vare sig man menar att han suger musten ur, eller kastar ljus över, genrer och scener som han egentligen inte är en del av, är det en egenskap som gör honom till förmodligen vår generations största artist. Hans sätt att på ett naturligt sätt gå in i olika roller, såväl musikaliskt som offentligt, kan ha att göra med hans skådespelarinsats som den rullstolsburna Jimmy Brooks i ungdomsserien Degrassi: The Next Generation (förmodligen inte). Eller så är det resultatet av en traditionell medelklassuppväxt i en mångkulturell miljö där man på ett liknande sätt hela tiden ställs inför nya kulturella sammanhang som man vidare lär sig anpassa till. Till skillnad från exempelvis sin jämlike Kanye West vet Drake att ett Ellen DeGeneres-besök innebär att det är dags att slå på svärmorsdröm-egenskaperna medan en pågående Meek Mill-beef innebär dagliga visiter på gymmet.
Så hur recenserar man en playlist? Albumformatets bedömningskriterier skulle kalla verket för väldigt spretigt. Det finns ingen riktig konceptuell grund som den vilar på utan du får i stället två till fyra låtar åt gången vars uttryck stämmer överens, för att sedan hastigt byta skepnad. Även tematiskt är Drake alltjämt tudelad. De sedvanliga kärlekslåtarna varvas med hårdare toner kring hur han bibehåller sin position som den största rapparen i dag – en sida av kanadensaren som främst uppenbarade sig under mixtpapet If You’re Reading This It’s Too Late. Kombinationen av gäster, influenser och stilar vittnar om att projektets beståndsdelar samlats in över en längre period. Som helhet väldigt ryckigt, men som enstaka låtar stundtals det bästa han har släppt. 90-talsdoftande Jennifer Lopez-samplingen på Teenage Fever, en Young Thug i högform eller den nya fascinationen för afro-house är bara några exempel på potentiella sommarerövringar 2017.
Återkommande är dock flirten med de brittiska halvöarna, men även den går åt flera riktningar. Projektets bästa gäst Giggs och hans kollega Skepta visar rapmässigt vart grime-skåpet ska stå, samtidigt som Londonbaserade producenten Nana Rogues levererar Jamie xx-doftande Passionfruit (innehållandes en sampling från en Moodymann-spelning i Manchester). Stora delar av More Life för tankarna till drömmiga open airs eller stökiga grime-fester, samtliga förlagda i Londons utkanter.
More Life är ett av Drakes mest ambitiösa projekt hittills med låtar för alla tillfällen, sinnesstämningar och årstider. Men det är inte ett ambitiöst verk i form av artistiskt utlopp – och just därför vill han nog inte kalla det för ett album. Det faktum att han verkar så angelägen att förändra terminologin kring formaten visar på en medvetenhet som varit ständigt återkommande i hans karriär. Drake är medveten om att ordet album inte längre har något med de praktiska distributionsaspekterna att göra, utan att det är en fråga om kreativ investering i ett verk. Och visst, det är ju egenskaper som lika väl stämmer överens med ett mixtape. Men Drake är ingen mixtape-artist. Drake är Spotifys mest streamade artist genom tiderna. Det är fullt naturligt att han vill diktera dess fackspråk.
Vad man än väljer att kalla detta för så är inte tanken att vinna en grammis eller imponera på musikrecensenter. More Lifes primära syfte är att, genom en kavalkad av potentiella hits, ge mer liv till Drakes nuvarande position som en av världens största artister.