Drake
Stockholm, 4/3 – 2017

Hur lyckas man känna något äkta för världens mest streamade artist? Vet inte, men det kan man tydligen. Mycket. Och känna något äkta verkar Drake också göra. För mig. Och för Stockholm. So sue me om det kanske är att vara lättköpt men efter att kungen av memes och allt annat försvunnit ner i Globens avgrund och lamporna tänds är det inte primärt hans sång, låtval eller performance som är kvällens styrka. Det är vad han ger. Till publiken. Och vad publiken ger honom. Det känns äkta, det slutar spela roll om det faktiskt är det.

När Drizzy Drake hissas ur golvet till introt av Young Moneys Trophies påbörjar vi drygt en och en halv timme av svett och eufori. Konserter beskrivs ofta i termer av typ ”hela publiken vibrerade” men först när 14 000 personer faktiskt hoppar i takt och golvet bokstavligen rör sig under oss vibrerar en konsert på riktigt.

Drake har lyckats med något som många inte gör – vara en del av det mest kommersiella etablissemanget och parallellt behålla titel som en av vår tids största och mest respekterade inom hiphop. Först med sin senaste platta VIEWS sprängde han miljardgränsen på Spotify men egentligen har han befunnit sig på toppen länge. Egentligen verkar det inte finnas något tak – hans popularitet avstannar inte, någonsin.

Kvällen är ett väldigt levande bevis på hans gedigna låtbibliotek och ingen av de största hitsen utelämnas. Tyvärr är några av dem dock i medley-format som lämnar övrigt att önska – Take Care med Rihanna förtjänar mer än ett intro. Men publikens respons är massiv oavsett låt, om än trycket är snäppet högre på konsertens andra del. Controlla, One Dance och Know Yourself får Globen att lyfta. Eller sistnämnda snarare välta i ett försök till mosh pit.

I kväll är en lovestory som taktiskt utelämnar Drakes kärlekskranka jag – smöriga Shot for Me, Marvins Room och geniala Fire and Desire får stå åt sidan för kärlekshistorien mellan honom och hans publik. Att Drizzy är en snackepåse är sen gammalt, men skit i det, han når tamejfan fram till oss. Till alla. Få kommer undan med det, få kan hålla intresset hos en publik uppe under en längre tid. Det verkar vara en vattendelare vad som gör en bra liveartist – att dra igenom alla sina låtar från start till mål utan prat eller försöka närma sig publiken som Drake. The Weeknd lyckades lysande med det förstnämnda men papi får oss på knä när han avslutar med något så simpelt som ”Do you know what I love about Stockholm? / It’s not the beautiful buildings / It’s not the clean streets / It’s what I see here tonight / I see people from all places and all races / That’s the most beautiful part”.

Sen hissas han ner i hålet han kom från. Och lite snopet tänds lamporna. Men jag skiter i att han snackade bort de sista minuterna av vår värdefulla tid ihop – han gav mig allt jag ville ha. Och mer.