Drömmande ambivalens signerat Radiohead

The King Of Limbs, Radiohead

Betyg: 9/10

Bästa låt: Lotus Flower

Det är fantastiskt att återupptäcka musik man lyssnade på för länge sedan. För mig är Radiohead ett sådant band. Efter några genomlyssningar av The King of Limbs fann jag, klockan två på natten, mig själv sittandes framför YouTube och Idioteque live från Glastonbury 2003. Det är vid sådana tillfällen man inser hur bra Radiohead faktiskt är. För säga vad man vill om några av Thom Yorke & Companys obskyra skapelser, men att bandet har en hitkavalkad värdig fem headlinerslots på Glastonbury säger någonting. Den brittiska kvintetten har även en förmåga att beröra likt inget annat band från nittiotalet, och att bandet är ett av de största i vår tid är det ingen tvekan om.  Detta vet ni ju förstås redan allihopa, men med The King Of Limbs säkrar Radiohead sin plats på tronen.

Som en naturlig uppföljare till In Rainbows, men ändå med den klassiska Radiohead-ambitionen att aldrig göra en platta som är en tidigare lik, är The King Of Limbs ett mästerverk. Plattan innehåller åtta låtar, alla fullt värdiga en plats på nästa The Best Of-samling. Den inledande Bloom vittnar med sitt milda keyboardintro om resten av albumets musikaliska karaktär. Tillsammans med elektroniska effekter och Thom Yorkes avlägsna rop i bakgrunden förvandlas inledningsspåret till en symfoni, som efter upptrappningen tyvärr inte eskalerar utan går tillbaka till det lågmälda introt. Men kanske är det just det som är meningen med The King Of Limbs. Det är en tyst skildring av verkligheten, och skivan andas ambient-punk. Den är något som Radiohead helt enkelt inte har gjort förut.

Bandet har här helt lämnat de distade gitarrerna och alternativrock-soundet man hade i början av karriären. The King Of Limbs är atmosfärisk, och basgångarna tillsammans med de rena gitarrerna bygger upp en ljudbild som trots sin ibland repetitiva form aldrig blir tråkig. Philip Selways trummor passar perfekt in i denna ljudbild, och med ett ibland minimalistiskt dubstep-liknande ljud ligger de som ett tryggt mantra i bakgrunden. Thom Yorke använder dessutom sin röst mer som ett instrument snarare än som ett verktyg för att förmedla meningsfulla texter, och en stor del av passagerna på The King Of Limbs är instrumentala.

Morning Mr Magpie är uppföljaren till Bloom, med ett repetitivt gitarriff som fortsätter rida på vågen av diskretion och stillsamhet. Feral känns närmast som en olustig skogspromenad mitt i natten, där man trots tystnaden kring sig känner hjärtat bulta högt av rädsla för att något ska dyka upp bland de mörka träden. Albumets höjdpunkt, Lotus Flower, är tillbakalutad med en pulserande basrytm och drömmande sång, och den tillhörande musikvideon där Yorke visar sina kunskaper i något jag antar man kan kalla modern dans finns att tillgå här.  Plattans sjättespår Codex bryter basgångarna, och står ut som en pianoballad omgiven av sörjande horn och mjuka strängar i bakgrunden. Tystlåtna Give Up The Ghost ger vibbar om ensamhet, och jag kan inte låta bli att tänka på Bon Ivers mjuka falsett när jag hör Thom Yorke sjunga stämmor med sig själv. Finalen, Separator, är ett bekräftande avslut på en fantastisk skiva, där Yorke med sitt ekande mässande ”I’m a fish now, out of water” kompletterar de ombytliga och känslosamma gitarrslingorna. Det omisskännliga huvudnickandet som ofta praktiseras då man lyssnar på Radiohead finns även här, och mystiken som omger låtarna ligger på som ett konstant tema genom hela albumet.

The King Of Limbs är modern, fräsch och nyskapande, något som man helt klart kunde ha väntat sig från bandet som är alternativscenens flaggskepp. Albumet har återigen satt Radiohead på tapeten, och trots Yorkes obekväma förhållande till medierna får han nog finna sig i det. The King Of Limbs är nämligen riktigt, riktigt bra.