”Drömmen om Hawaii kan bli sann”

Andreas Söderlund, Sticky Fingers

9 september

7/10

Jag ska vara ärlig med dig från början. Såhär är det: har man sett Niccokick live vet man vad man har att vänta av Andreas Söderlunds soloprojekt. Han har bytt språk till svenska, valt att låta solokarriären vara en maskerad och fått mer utrymme att flumma ut musikaliskt (jfr. Hawaii), men Andreas Söderlund är alltid Andreas Söderlund. Och tur är väl det.

Andreas Söderlund besitter nämligen två saker som jag inte hade kunnat leva utan. För det första – en röst som oavsett om han sjunger i Niccokick, Sounds Like Violence eller solo alltid låter så innerlig att man bara vill skrika med. För det andra – en förmåga att skriva melodier och ackordföljder som får en att vilja halsa sin drink och dansa sönder sina skor. En kombination som gör sig mycket väl på Sticky Fingers.

Längst fram vid scenkanten står en kille som i likhet med Andreas har smyckat sitt huvud med indianfjädrar. Fanboy nr.1. Det första Andreas gör när han kommer ut på scenen är att gå fram till fjäderkillen och skaka hans hand. Vackert så. Sedan börjas det.

Även om förutsättningarna för en grym spelning finns där – bra låtmaterial, ljud i alla högtalare, en skåning i pälsjacka, öl – är det något som inte riktigt är hundra. Söderlund ger allt, det gör han, men det är ändå något som saknas. Visst hoppar han runt och är energisk, svettas och vrålar i sin pälsjacka, och visst gör han det bra, men… Man känner ändå att det är en dag på jobbet snarare än eufori. Att han sedan är föredömligt bra på sitt jobb är en annan sak.

Något annat jag saknar är lite mer craziness hos publiken. Andreas ber oss oss att ”röra på påkarna”, en väldigt rolig uppmaning när den sägs på skånska, men väldigt få gör det. Ni vet det där med att halsa och dansa som jag nämnde ovan? Jag gör mitt bästa, men jag är trots allt bara en enda person.

Text: Anna Theresia

Foto: Amanda Berglund, TGL