Matthew Mondanile tycktes vara den eviga försvararen av trivsamma verandahäng och solskenspop. När han inte gjorde det i Real Estate gjorde han det som Ducktails. Sedan kom The Flower Lane och helt plötsligt stod Ducktails för överproducerad och själlös 80-talsinspirerad musik med för stora ambitioner. Med vissa undantag var The Flower Lane en skiva som bar ett självförtroende som inte var motiverad utifrån den faktiska kvalitén – resultatet var ett album som kändes pretentiöst, onaturligt och påtvingat.
När Matthew Mondanile nu är tillbaka som Ducktails är det återigen som en soloakt – EP-skivan Wish Hotel är inspelad i hans hem i New Jersey. Det är en välkommen återgång till det normala. Att göra om Ducktails till ett band kändes onödigt med tanke på att Mondanile redan har ett band där han får utlopp för sin mer återhållsamma kreativa sida. På Wish Hotel har Mondanile fortfarande kvar influenserna från 80-talet, jazz och funken – men förvaltar dessa influenser på ett helt annat sätt. Mondanile känns återigen avslappnad och bekväm. Detta resulterar i låtar som levereras på ett mer naturligt sätt jämfört med albumet.
Stundtals låter Wish Hotel som tidigare Ducktails-alster, från tiden innan u-svängen The Flower Lane. Albumets sista spår Naïve Music låter som Landscapes experimentella synthloopningar, fast i en mer välproducerad tappning. Honey Tiger Eyes skulle i sin tur inte vara helt malplacerad på ett Real Estate-album. Dock brottas både titelspåret och Jazz med icke-engagerande melodier och strukturer. Det är svårt att bli tagen av Wish Hotel som helhet – det är en samling helt okej låtar av en bra musiker. Matthew Mondanile har återfunnit formen – nu gäller det bara att hitta känslan igen.