”Dude, you never sucked”: Releasefest för Killers Walk Among Us

Var sjätte timme tar en människa sitt liv i Sverige, varje dag. Det talas för lite om det och tabu, stigma och okunskap består. Min till ytan glada pappa skulle snart fylla 60 när han begick självmord. Jag vet inte hur gammal Stefan Holmberg var när hans pappa gjorde samma sak. Jag vet en bekant nyligen som på samma sätt förlorade sin man som hon hade två barn med.

Det finns ingen logik i psykisk ohälsa, sällan ett resonerande tänk när sjukdomen slagit rot. Det finns inget fegt eller själviskt i att ta sitt liv, eftersom alternativen vid den hållpunkten för länge sedan suddats ut. Jag har hört människor i min närhet prata i de banorna flera gånger och varje sådant tillfälle är en påminnelse om varför det är viktigt att Suicidprevention i Väst står i ett hörn på Pustervik den här kvällen, och vid ett tillfälle går upp på scen och talar.

Den 3 januari i år hoppade Stefan från Älvsborgsbron. Den enda koppling jag hade till honom var att jag skrev en presstext åt hans band, Killers Walk Among Us, och deras första singel. Men jag har fått höra mycket om honom, för det finns många som kände honom, som älskade honom. Många som verkar fast beslutna att inte låta världen glömma honom. Och hur skulle den kunna? Stefan har präglat Göteborgs musikscen i över ett decennium, nu senast med Killers Walk Among Us, med vilka han precis hade färdigställt ett debutalbum. På Pustervik, som lånat ut lokalen gratis, spelar de kvarvarande medlemmarna tillsammans med nio andra band, för att fira ett livsverk och minnas en människa.

Utanför regnar det, i entrébaren är det stimmigt, men i stora salen är lyset dovt, musiken en repetitiv men fin melodislinga och stämningen dämpad. Det finns ett minnesbord med ett foto på Stefan, bredvid ligger en bok där man kan skriva en hälsning, vad man har inom sig. Det finns även en scen, ett merchbord, en bar och en massa band men det lurar ingen – inte en själ skulle kunna vandra in i lokalen i kväll och tro att en vanlig konsert väntar.

Hunt spelar de två första låtarna, berättar emellan att Stefan ryckte in och spelade med dem när en i bandet var gravid under fjolåret. Nu är bebisen med, när de avslutar med en tolkning av det dåvarande turnésoundtracket, Veronica Maggios Sergels torg. Resultatet är smärtsamt vackert: de hänger över raden ”Mitt hjärta kanske slutar slå” tills det brister. Jag inbillar mig att de sjunger ditt men har kanske fel. Många gråter. Kramar varandra. Känsloyttringar som repeteras om och om igen, som förstås inte begränsas till musikreaktioner.

Flera stycken tar varsamt Killers Walk Among Us egna låtar i sina händer och formar om dem. Christine Owman sätter sin säregna stämpel på en av singlarna, Tyred Eyes tillägnar sin del till Stefans bror och väver in Quitter Happier – som inte släppts än – i en egen låt. Tigers of the Temple spelar samma låt men får den att låta helt annorlunda. Karolina Stenström sätter sig bakom pianot som Steso Songs och brinner sig igenom Björks All Is Full of Love.

Musik växer ofta med sitt sammanhang. I kväll är det som att alla musiker lyckas rikta all den smärta, sorg och saknad de känner in i sitt uttryck. Varje ton får en att kippa efter andan. Susanna Brandin spelar i flera av konstellationerna under kvällen. Som Winter Took His Life framför hon en nyskriven låt till Stefan, sjunger om att ingen bar upp en hoodie som honom och fastnar en stund i raden ”Dude, you never sucked”. Bara dagen tidigare har jag läst Adam Svanells SvD-krönika, där han skriver att ”I suck, dude” var Stefans kommentar till det mesta. Urladdningar kan ske med de mest minimalistiska medel och där firas en sådan av.

Efter det vill jag helst gå hem och lägga mig under täcket (det är en komplimang) men Victoria från Audrey kommer ut och ansluter. Så småningom, efter att Ceremonies givit allt i två låtar, spelar Audrey själva, för första gången på fem år. Innan har det varit en tom halvmåne framför scenen, det är ändå så nära, påträngande och stilla, men nu är vi så många på Pustervik att det täpps till.

Jag tänker för en sekund att det känns nästan ovärdigt att stå här och känna, bredvid människor som känt Stefan, som han gjort ett personligt avtryck på. Men det är ett distanserande tänkande som bidrar till stigmat. Därför känns det viktigt att Killers Walk Among Us poängterar att alla är välkomna. På backdropen visas en inspelning från förra gången de spelade på Pustervik. Med luva över huvudet sjunger Stefan Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här. Sedan går bandet på, applåderna från nu blir ett med applåderna från då. Mycket är likadant, ingenting är någonsin likadant igen. Men musiken ska segra.