I slutet av 2010 lämnade musiktidningen SPIN plats för den forna The Ronettes-medlemmen Ronnie Spector att recensera den sextiotalsrevival som präglat året, med akter som Best Coast, Girls och She & Him. Och så Dum Dum Girls, vars låt Yours Alone ratades av Spector vilket som följd krossade frontpersonen Dee Dees hjärta. Debutalbumet I Will Be som släppts tidigare under året hade starkt utmärkts just av de Ronettes-inspirerade girlgroupharmonierna, filtrerade genom garageproduktion och reverb. Resultatet var så oemotståndligt att Spector till slut ändrade sig och hörde av sig om ett samarbete, vilket mynnade ut i låten Look Me Up – ett av många exempel på Dee Dees tendens att lyfta fram och luta sig mot sina favoritband. I dag kan Dum Dum Girls se tillbaka på flera års producentsamarbete med Sune Rose Wagner från The Raveonettes, ta med There Is A Light That Never Goes Out på sin livesetlist och smyga in den på en EP – och vi andra kan se Dee Dee lägga upp olika Magnetic Fields-låtar på Facebook när hon har en jobbig dag.
Med Dee Dee som ensam låtskrivare, konstant medlem och grundare av Dum Dum Girls har bandet alltid mest rört sig kring henne. På Too True är det hon som framträder på albumomslaget och som, undantaget producenten Wagner, står som den enda studiomusikern. Det är hon som i pressmeddelandet berättar om de mängder åttiotalsmusik hon lyssnat på och inspirerats av under skaparprocessen, och hennes influenser är det allra mest påtagliga med albumet som helhet. De omfattar inte bara, som man på förhand skulle kunna tro, den vanliga alternativa åttiotals-kanon The Smiths/The Cure/Siouxsie and The Banshees, utan rör sig lika mycket inom Madonnas lättillgängliga populärmusik.
Just därför utgör Too True Dum Dum Girls mest kommersiella släpp hittills, där Dee Dee experimenterar med mainstreamgreppet och dess klichéer. Den kalla, perfektionistiska produktionen polerar tyvärr bort mycket av det mänskliga från låtarna – jämför med närheten och lo-fi-bräckligheten på I Will Be. Men de trummaskinsbaserade Little Minx och Lost Boys and Girls Club är exempel på när Too True faktiskt drar nytta av det artificiella och mekaniska och Dum Dum Girls låter tyngre än någonsin – den förstnämnda mynnar ut i någon sorts light-shoegaze och den sistnämnda kan ses som en iscensättning av ett A Place To Bury Strangers frontat av en extrovert popsångerska. Men mest handlar Too True om melodierna, om Dee Dees orubbliga känsla för hits och hur förståelig hennes riktning med albumet därför blir. Låtarna är alla extremt direkta och snittar på tre minuter, med Evil Blooms som den mest effektiva – på två minuter och 37 sekunder hinner den byggas upp av Strokes-släpiga verser, kulminera i en lika infekterande som intetsägande refräng och rundas av med den oförglömliga three-linern ”Why be good? / Be beautiful and sad / It’s all you’ve ever had”. Som kontrast står den mer återhållsamma höjdpunkten Under These Hands som är anthem nog att rama in vilken Molly Ringwald-åttiotalsfilm som helst.
Under inspelningarna drabbades Dee Dee av problem med sin röst, vilket försköt processen och gav henne tid att arbeta mer med låtarna. ”These songs weren’t done at all!”, konstaterade hon i efterhand. Dum Dum Girls har alltid varit snabba med att ge ut nytt material, men tidigare släpp har faktiskt inte känts lika ofärdiga. Omedelbarheten, det höga tempot och de ibland ogenomarbetade idéerna framkallar känslan av Too True som en samling demos snarare än ett sammansatt album. Fullspäckad med olika uppslag som är över i en handvändning innebär den kanske allra mest ett dokument av en musiker i sin kreativa peak, hittills – en musiker som lyckligtvis håller sig kvar, samtidigt som hon fullt ut rört sig vidare från den flyktiga, hypebaserade scen hon först kom från.