Under den skramlande popens stora år 1989 släppte The Vaselines sitt debutalbum Dum-Dum. Attityden hade de i rakt nedstigande led ärvt av Jesus And Mary Chain men den ackompanjerades nu av naivistiska melodier och låttitlar av typen The Day I Was A Horse och Sex Sux (Amen). Bandet skulle under det nästkommande decenniet bli livsviktigt för såväl den brittiska medelklassens tweepop-scen som för självaste Kurt Cobain. När de gick skilda vägar året därpå kunde de lämna en på flera sätt genialisk skiva efter sig. Men The Vaselines blev aldrig riktigt ett band som berörde och kom nära inpå – de var för ängsligt självmedvetna och ironiska för att våga sig in.
2009 började den kaliforniska låtskrivaren Dee Dee spela in elva låtar under namnet Dum Dum Girls – bandnamnet var en hyllning till The Vaselines tjugo år gamla skapelse. De samlades på skivan I Will Be som var en ljuv uppvisning i allt det där som skulle prägla Pitchfork-ivrarnas tidiga 10-tal: lo-fi-produktion, sextiotalskörer, skostirrartendenser. Och distans. Trots outplånliga melodier och skickligt låtskrivande kan jag inte föreställa mig att en enda hipster någonsin sa: ”Dum Dum Girls är mitt favoritband. [Namn på Dum Dum Girls-låt] är mitt livs låt.” Låten Oh Mein M som framfördes på knacklig tyska blev mitt bevis på att Dum Dum Girls var för mycket på skoj och inte skulle stanna alltför länge i någons hjärta.
Dee Dee värvade så småningom bandmedlemmar för att kunna spela live – under en period satt exempelvis den numera legendförklarade Frankie Rose (Vivian Girls, Crystal Stilts) bakom trummorna. Efter idogt turnerande kom 2011:s svaga uppföljare Only In Dreams samt EP:n He Gets Me High (vars cover på The Smiths There Is A Light That Never Goes Out var höjdpunkten). Dum Dum Girls såg ut att gå The Vaselines öde till mötes – att plockas fram för att agera referens snarare än att besitta sånger som driver människor till tårar.
Men i samma stund som End of Daze släpptes i veckan blev Dum Dum Girls ett riktigt band. EP:n omfattar riktiga låtar med riktig svärta som inte göms undan i sarkasm och distansering. ”There’s nothing left, there is no light” förkunnas över en ödesdiger basgång i inledande Mine Tonight. Sune Rose Wagners, ena halvan av The Raveonettes, insats som producent är omöjlig att ta miste på när gitarren därefter börjar väsnas. Produktionen blir den slentrianmässiga I Got Nothings räddning, för med trumläten värdiga Psychocandy kan det mesta, även brist på spelglädje, förlåtas. Strawberry Switchblade-covern Trees And Flowers rymmer Dee Dees kanske vackraste, bräckligaste sånginsats hittillsoch slussar oss vidare till en av årets bästa låtar.
För Lord Knows är ju det mest hjärtekrossande och psalmartade vi kommer att höra i år. De inledande orden ”I want to live a pure life / I’d say that it’s about time / Don’t judge me for the things I’ve done” är mil bortom och år mognare än allt Dum Dum Girls någonsin varit tidigare. Vi kommer gång på gång att låta oss vaggas in i refrängens repetitiva mässande ”Oh boy, I can’t hurt you anymore / Lord knows I’ve hurt my love” när vi söker tröst och förståelse. Och, kanske framför allt, äntligen släppa in Dum Dum Girls som skildrare av äkta känslor.