Intervju

Dungen – en technooas i indieöknen

Publicerad: 8 augusti 2018 av Hugo Gerlach

Trött på alla hiphop-hajper? Orkar du inte heller se ytterligare ett avdankat men återförenat shoegazeband som peakade typ 1993? Blir du illamående om du får se en till barfota-bohem med akustisk gitarr snubbla runt i en kulört kaftan på Linné? Jag med. Rör dig i stället upp på höjden, in i skogsbrynet och ut i gläntan. Där hittar du oasen som kallas Dungen – en scen dedikerad till dansanta tongångar, med en tonvikt på house och techno. Världsstjärnor som Moodymann och Dennis Sulta samsas med uppstickarnamn i Yaeji och Peggy Gou – artister som lätt står sig även på stora elektroniska festivaler som Dekmantel eller Awakenings. Att Way Out West kan boka stornamn inom alla andra genrer visste vi sedan tidigare, men hantverket bakom Dungen visar tydligt att den fina fingertoppskänslan som genomsyrar festivalen i övrigt inte är isolerad till Flamingo och Azalea.

Vi fick tag i scenens kurator Love Lagerberg för att känna på stämningen några veckor innan portarna slår upp.

Kontextualisera Dungen-scenen: hur ser du Dungen-scenen i relation till resten av festivalen? Scenen har onekligen en tydlig profil.

– Jo, kanske. Dungen är mer en never-ending pulserande stämning snarare än en scen med tydliga avbrott. Tanken är att scenen och området runtomkring ska kunna vara ett chill område för häng men också såklart dans från att Slottsskogen öppnar tills att den stänger. Kan ju både vara platsen du råkar trilla förbi men att du sen råkar fastna där på en stubbe inne i Oasen, eller platsen du skitdedikerat härjar runt på för att DJ:n är tung.

Dungen-scenen debuterade på Way Out West 2014 och har expanderat något sedan dess – en utveckling som följt uppsvinget av techno och house i resten av landet. Festivalen har tidigare haft ganska sparsamt med renodlade elektroniska bokningar på området, och det har snarare varit i form av bredare och allmänt kända namn som till exempel Chemical Brothers 2010, Tiësto 2011 och Kraftwerk 2012.

Varför skedde utvecklingen just då? Det har alltid varit en del dansmusik på Stay Out West, men av egen erfarenhet var de knappast de populäraste klubbkvällarna.

– Det har inte riktigt funnits en uttalad sådan strategi, men kul att du frågar för i år kommer Dungenscenen att yngla av sig till Stay Out West och bli sin egen scen likt i Slottsskogen även senare på kvällen – kalla det en organisk utväxt. Det som var kul med dagsfest i Slottsskogen blir nu alltså minst lika kul även kvällstid. Genremässigt så försöker vi boka sånt vi tycker är bra och för Dungens del så är det inom ramen för DJ-formatet främst, inte svårare än så.

Givetvis är inte dansen förpassad till endast festivalprogrammet. Det har alltid gått att dansa till smattrande 808:or och knorrande 303:or i anslutning till Way Out West, för den som vet var man ska leta. Skogarna, stränderna och kullarna i Göteborg fullkomligt exploderar med nattliga ravefester och open-airs under festivalhelgen.

Hur ser du Dungen-scenen mot den bakgrunden? Går det att spela techno samtidigt som First Aid Kit spelar mysfolk några hundra meter bort?

– Det är fett att det är så många bra fester i Göteborg överlag, och det sker ju dessutom under hela året, inte bara de 3 av 365 dagar som festivalen äger rum. För Dungens del tänker jag att det är kul när festen börjar tidigt på dagen helt enkelt – därför har vi försökt lägga tyngdpunkten i programmet just mitt på dagen. Vi vill ju komma åt en bredd på bra upplevelser i festivalprogrammet som helhet och då kan väl mystechno och mysfolk samsas, right?

Right. En scen med ett genremässigt smalare fokus får naturliga konsekvenser för utformningen. Publiken rör sig annorlunda till energisk electro jämfört med en stillsam singer-songwriter. Högtalarna förväntas producera en ljudbild med fylligt basregister och en vass diskant, utan att det skär sig. Utmaningarna mynnar också ut i möjligheter – det går att göra mer unika anpassningar när riktningen är mer enhetlig.

  • Foto: Annika Berglund

    Vilka möjligheter ger en mer eller mindre renodlad elektronisk scen egentligen? Hur skiljer sig scenen i uppbyggnad, planering och ljud jämfört med de andra scenerna?

    – Dungen är kanske lite lösare. Den skulle nog kunna byggas lite hur som helst – publiken ska kunna stå lite överallt. Vi har en superfin setup till i år faktiskt! Det ska vara som ett öppet format som kan förändras beroende på vilka artister och upplevelser som känns relevanta. Dungen är egentligen bara en plats som det går att placera allt möjligt på. Men det gäller nog festivalen överhuvudtaget i och för sig, en yta inom vilken bra saker ska kunna hända.

    Det centrala är trots allt artisterna – vi lyfter fram tre givna guldkorn här vid sidan av, men ingen intervju är komplett utan att kuratorn själv får säga sitt.

    Vilken bokning är du själv mest nöjd över för året?

    – Vi har inte ens släppt hälften av Dungen-programmet, och så tillkommer den nya Stay Out West-scenen också så jag är lite tyst om det, men av det som vi släppt redan så är det är klart att Moodymann känns skitmysigt.

    Välkommen till Dungen. Här är bokningarna i mångt och mycket initierade, men samtidigt minutiöst utvalda för att kunna kicka igång en flippad fest för de danssugna indiefanatikerna likväl som de insatta technosnubbarna med fempanelskeps och svart t-shirt (som undertecknad). Det går att parkera sig framför högtalarna när området öppnar vid lunch, och komma upp i ett stegantal likställt med ett helt maraton när området stänger, utan att egentligen röra sig mer än 30 meter. På avsmakningsmenyn står allt från långsamt puttrande electro och starkt tillspetsad techno till organisk deep house. Oavsett valet så kommer det att smaka.


    Peggy Gou

    Peggy Gou, Peggy Shoe, Peggy Zoo, Peggy Boo – kär DJ har många namn, som det heter. Med fötterna stadigt planterade i housen är det acid-slingorna som får Peggy Gou att sticka ut. Hon utnyttjar
    en 303:a skickligare än de flesta, ofta försiktigt och nästan smekande låter hon dem ta plats i sina produktioner, samtidigt som beatsen pulserar taktfast och målmedvetet. Oavsett om det är mysig motljushouse för eftermiddagen eller mörkare midnattstongångar kommer Peggy se till att vi har en riktigt gou time.

    Lena Willikens

    Lena Willikens spelar inte hits. Förvänta er nedpitchad jazz, egendomlig electro och olycksbådande garage i ett tempo lägre än det mesta i Dungen. Det är bara ge upp med Shazam-försöken, ingenting Willikens vänder på går i sitt originaltempo – om hon ens spelar låtarna framlänges. En selector likt ingen annan: när hon inte leder aviga ljudexpeditioner i DJ-bås världen över så kuraterar hon Düsseldorfs kreddigaste klubb Salon Des Amateurs tillsammans med Vladimir Ivkovic.

    Octo Octa

    UK garage, deep house eller bara breaks – Maya Bouldry-Morrison kan väva samman det mesta, ofta utan att man ens noterar att övergången skett. På senaste fullängdaren Where Are We Going? tar hon sitt producerande till nya höjder. Precis som titeln antyder är det svårt att alltid avgöra riktningen, men när väderstrecket är utvalt är det omöjligt att inte kapitulera och dansa dit flöjeln pekar. Monumentala technobesten Adrift och subtila Move On (Let Go) (De-stress Mix) är två antiteser musikaliskt och stämningsmässigt men helt naturliga i Octo Octas händer.

     

    Den här texten publicerades ursprungligen i Festivalryktens papperstidning Rumours #7.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 483 [filter] => raw ) )