Dungen
Stockholm, 15/11 – 2015

Dungens Stockholmsbesök under Skit i allt-turnén 2010 slutade tvärt utan extranummer. Efter en lång stund av publikjubel kom till sist gitarristen Reine upp på scen och sa att: ”det finns många problem här i världen, och ett av dem är att vi inte hittar Gustav”. Var Gustav, som verkat rysligt nervös spelningen igenom, hade tagit vägen förtäljer inte historien. Däremot stod en sak klar: Dungen var bland det mest bästa och mest oförutsägbara jag hade sett.

På Södra Teatern verkar Gustav mer taggad än nervös. Ett par låtar måste börjas om för att de inleds i ett för högt tempo, och det långa håret slungas titt som tätt upp och ner framför orgeln han mestadels befinner sig bakom. Den smått perfektionistiska genen som går att finna på Dungens studioalbum är alltid som bortblåst live. Istället för instrumentekvilibrister på scen så står där fyra helt vanliga kompisar som älskar att spela musik tillsammans, och som gör så med bravur.

Spelningen känns som uppdelad i sektioner, där ett par låtar och improvisationsutflykter vävs ihop i samma sektion. Hela Dungens spektra blir på så vis representerat: Sagan om ringen-psychen, Hendrix-rocken, proggen och mycket mer där till. Mycket av materialet består givetvis från årets briljanta återkomst Allas sak, men även flertalet spår från halvjazziga 4 framförs. Tillsammans med saxofonisten Jonas Kullhammar – på scen kallad Kullis – låter Dungen oss rida barbacka genom både karga och varma ljudlandskap med en sällan skådad finess.

Hur seriös min tidigare beskrivning av hur det låter än är så finns det alltid en charmigt oprofessionell sida av en Dungen-spelning. Det helt oinövade mellansnacket, som ibland också är helt oförståeligt, varvas mellan att handla om postnummer, gemensamma kompisar och instrumenten på scen. Det är tydligen ett bandeko på en av gitarrerna som strular. Samma gitarr åker i slutet av spelningen ner i backen inte bara en gång utan två gånger, och hamnar tillslut bredvid stolarna på första raden. ”Jag är trött på att vara gitarrist” säger Reine och byter gitarr.

När alla dessa tokigheter förenas med musiken skapar gruppen ett unikt band med sin publik, svårfunnen på andra spelningar. Det blir som en gemenskap, något som känns större än bara en vanlig konsert. Med det sagt är Dungen knappast något svenskt The Grateful Dead. Dungen är betydligt bättre, och mer viktiga i sitt skapande än så.

När sista låten i det ordinarie setet har framförts går Gustav knappt av scenen innan han kommer tillbaka, inte bara en utan två gånger, för extranummer. När bandet sedvanligt avslutat tillställningen med vackra Du e för fin för mig så har de spelat i över två timmar. Inte en enda gång blir en improvisation för långutdragen, aldrig görs ett dåligt låtval och inte en enda gång tappas fokus. Det är bara att konstatera – Dungen är, och förblir, ett av Sveriges främsta liveband. Uppvisningen på Södra Teatern är ännu ett styrkebesked.