Dungen
Way Out West, 10/8-2013

Bråvalla hade sin hangar med komiker. Marika Carlsson skojade jättemycket om sin hudfärg och Thomas Järvheden pratade om när han satt på ett tåg med dövstumma och hur suveränt komiskt det var. Båda skreknoterade någon som verkade full och ägnade fem minuter åt det. Mitt huvud började ruttna och jag fick gå därifrån. Förhoppningsvis bjöd ett par av de andra komikerna på bättre intryck för det var ungefär som att komma hem till en farförälder för första gången på länge och märka att personen numera knappt kan kommunicera. Way Out West har Dungen. De ser ut som att de åkt direkt från medeltidsveckan på Gotland och har ett stort uppdrag: att få exakt alla att mysa, skratta, springa i armkrok och slita av sig kläderna och bli ett med naturen.

Frontfiguren Gustav Ejstes berättar att hans bror är på festival i Ungern. På ett rave. ”Nästa år ska jag följa med. Men man kan ha kul utan droger också”, säger Gustav och Dungen börjar spela Festival.

Gustav bjuder in Miike Snows Andrew Wyatt. Han presenteras som en person som inte kan svenska. ”Jag kan”, svarar Andrew. Logiskt eftersom han ska sjunga Panda tillsammans med Gustav. ”Alla harr de inte likah brao som due”, sjunger Andrew och tar över hela scenen med sitt magnifika scenspråk (om någon sjuk var på plats helades de med största säkerhet under dessa minuter). Efter att låten är slut säger medlemmarna till Gustav att det vore bra om han varnade om sådana här tilltag innan de genomfördes.

”Det här är Skövdemusik”, presenteras ett stycke. När Reine Fiske tvingas stämma om sin gitarr trasslar de in sig i en diskussion om att de inte har någon egen tekniker eftersom de inte har råd. De skämtar om att starta en fond för att få det att hända. Jag tänker att jag absolut inte kommer att bidra med några pengar om det blir en realitet. Ju mer de tvingas improvisera mellansnack desto bättre.

Till slut nämner de att de inte riktigt vet om de lyckas fylla upp Way Out Wests största scen. Egentligen skulle Dungen ha spelat på klubb men flyttades efter den kraftiga efterfrågan och vad publikens svar på frågan är verkar självklart. Jag står och bokstavligen skrattar mig igenom en timme Dungen. Delvis för att det är så kul och jag önskar att de var mina nya bästa vänner, delvis för att de är så ofattbart stora talanger och gör musik med detaljer man knappt kan ta in. De framstår både som surrealistiska sagofigurer och väldigt, väldigt mänskliga. Alla harr de inte likah brao som vie den här eftermiddagen, det är tydligt.

Foto: Annika Berglund / Way Out West