E-type
Emmabodafestivalen 23/7 – 2015

E-type som bokning passar tryggt in i Emmabodas plojsegment och har egentligen hela slaget vunnet redan när han utannonserats och cashat in likesen på sociala medier. Förväntningarna överstiger aldrig det där första, inledande garvet och E-type skulle utan några höjda ögonbryn som reaktion kunna kliva upp på scenen ensam, riva av de största hitsen medelst playback och håva in pengarna. Därför är det uppfriskande när en förfriskad Martin Erikson istället joggar ut på scenen ackompanjerad av livetrummor, back-up-sångerskor och en klåfingrig keyboardist. Inom loppet av ett par minuter har E-type hunnit sippa i sig alkohol från publiken, le sitt absurt hjärtvärmande jätteleende trehundra gånger samt kasta ner en grön plastkrokodil i publikhavet.

Bara genom att göra spelningen till en så pass fysisk show där händelserna kanske står över musiken i någon mån har han lyckats göra sitt uppträdande relevant för en ironisökande Emmaboda-publik. Oavsett hur smaklös hans musik blir tycks havet av människor kunna utvinna glädje och energi ur varje ton och det är helt omöjligt att inte ryckas med i glädjeruset. Jag minns faktiskt inte senast jag kunde se så många leende människor bara genom att se mig omkring.

Ögonblicksbilder ur spelningen är genomgående bisarra: vid ett tillfälle åker Jamaicas, Kinas, Skottlands, Senegals och FNs flaggor upp i luften medan det till höger om mig pågår någon form av dance-off mellan två vuxna människor utklädda till bronies och en långhårig metal-kille med Bathory-tischa. Framför mig bolmar någon på en cigarr samtidigt som en skylt med texten ”E-type får vi kamma ditt hår?” halas upp. E-type själv löper runt som en hund på aerobics-pass och hanterar sitt micstativ på ett sätt som gör att han påminner om trollkarlen Saruman ur Sagan om Ringen-trilogin. Det finns alltid något att titta, och reagera, på. Eriksons vikingaeurodance destillerar på något jävla vänster livemusiken som fenomen till dess kärna, då det faktiskt finns en poäng med att det framförs live. E-types ständigt uttalade ödmjukhet i mellansnacken visar också prov på en självmedvetenhet som gör de yviga gesterna än mer imponerande.

Det visar sig att ifall man går på en spelning med E-type får en spelning med E-type — och det är ju rätt gött.