Earl Sweatshirt
Hovefestivalen, 30/6 – 2014

En av de stora behållningarna med Odd Future-kollektivet är hur lite de tar sig själva på allvar. I en tid där många av de större rapstjärnorna lägger verser om AK-47:or och gängvåld är OFWGKTA-medlemmarna skönt befriade från den typen av jargong. Typexemplet är när Tyler, the Creator medverkar i radioshowen Sway in the morning där han ironiskt freestylar om just AK-47:or, vrålar ”my name is my name” (som en pik mot Pusha T som gravallvarligt plockat titeln från HBO-serien The Wire), samt hans ”nice pants”.

Earl Sweatshirt rör sig inom samma ramar – åtminstone med sin scennärvaro och humor. Verserna han spottar ur sig är ofta becksvarta och tonen deppigt lågmäld. Det är den här kontrasten och gränslandet mellan humor och hårda, mörka beats som kontrasterar Hove-spelningen mot lördagens Bråvalla-gig. De landar nämligen lite annorlunda hos åskådaren.

På Hove kliver Earl fram till en ganska modest skara människor som välkomnar honom i dagsljuset. Svärtan i hans texter gör sig inte lika bra här som i Bråvallas månsken, men showen han framför är lika energisk och glädjeframkallande för det. Redan under första låten har en moshpit bildats av den norska festivalpubliken, som håller jämna steg vad än Earl kastar mot dem. Under en ny, osläppt låt manar han på dem; ”Sweat. Shirt. Sweat. Shirt. Sweat. Shirt,” varpå “sweat” följs av ytterligare ett “sweat” och publiken blir bortgjord. ”OK, we all fucked up on that one” säger kollektivmedlemmen tillika hypemannen Taco Bennet och ett stort garv brister ut. Good times.

Medan mörkret i Bråvalla-tältet ramade in showen på ett utmärkt sätt, kommer aldrig beatsen lika djupt i Hove-solen. Earl är glad och skojar.  ”I gotta do this song because it makes my dick feel this big”, säger han samtidigt som han mäter upp en meter mellan armarna. Låtar från soloplattan Doris avverkas under gigets första halva medan fragmentariska ljud från Odd Future-releaser ljuder fram mot slutet. Däremellan har han avtäckt – vad jag räknade det till – 3 nya låtar som stämde in i den mall med tung bas och scenanpassad lyrik han framfört tidigare. Molasses ”fuck the freckles off your face bitch” får en att känna sig lika tung medan man sjunger det tillsammans med de dryga tusen andra som närvarar som hemma med hörlurar – om inte med en ironisk distans applicerad.

Det är en kul fasad Earl målar upp och det är nog få som går därifrån besvikna efter den publikfriande show som faktiskt bjuds på, men med Bråvalla-giget i bakhuvudet – där basen sköt djupare och träffade hårdare – når aldrig Hove-spelningen de skyhöga nivåer Earl är kapabel till.