Linné
Earl Sweatshirt
Way Out West, 10/8 – 2019
Publicerad: 11 augusti 2019 av
Andreas Hörmark
Det är en stor skara som samlats i Linnétältet. Kanske är det många som söker skydd från regnet och kan tänka sig att se på vad som helst för att hålla sig torra, men många är förväntansfulla. ”Jävlar vad det kommer att bli kaos här inne!” säger en besökare precis innan Earl Sweatshirt ska kliva på scenen. Han har fel om han, vilket jag förmodar, med ”kaos” menar en energisk, intensiv stämning i publiken. Slår man upp ordet ”kaos” hittar man dock synonymerna ”oreda”, ”förvirring” och ”röra”. Är det det som åsyftas, har han helt rätt.
Förra året släppte Earl ett av årets bästa rapalbum, okaxigt deskriptivt döpt till Some Rap Songs. En märklig sak på 24 minuter, med sina experimentiella, loopade beats och fantastiska, introspektiva texter om bland annat den psykiska ohälsa som plågat honom de senaste åren. När Earl kommer till Way Out West gör han det helt enkelt för att köra några raplåtar. Inte mer än så. En approach som i teorin är charmig. En DJ, en MC, och ett geniunt hiphophantverk, där det är orden och hur de levereras som spelar roll. Att ha en uttänkt show, ha ordentliga mellansnack eller överhuvudtaget vara lite förberedd vore inte i enlighet med Earls personlighet, och absolut inte något som publiken kan förvänta sig. Earl är, och kommer alltid att vara, hiphopvärldens största slacker.
Men det finns en gräns. Det finns skönt, halvpunkigt oengagemang, och så finns det ren arrogans. Och Earl rör sig tyvärr farligt nära det sistnämnda. Han inleder i princip konserten med att berätta att han ska spela i en timme. Kanske lite kortare – han orkar nog egentligen inte spela i en timme. Under konserten, som faktiskt ändå nästan blir en timme (vilket han knappast ska ha en eloge för. ”Grattis. Du gjorde vad alla förväntade sig av dig!”) rör han sig likt dagens Ozzy Osbourne, stapplande fram och tillbaka över scenen med händerna i fickorna. Publiken ser lika mycket av hans rygg som hans ansikte, som för övrigt är täckt av både hans hår och luvan till hans jacka.
-
Konserten är oerhört tråkig. Vilket är synd, eftersom Earl Sweatshirt är en otrolig rappare och låter minst lika bra på scen som i studion. Det är svårt att inte föreställa sig hur han hade framstått på en mindre scen. Är det då Way Out West som gjort en missbedömning och placerat honom på fel plats? Kanske. En lugn, sen spelning på någon av Stay Out West-scenerna hade säkert varit bättre. På Bananpiren eller på Pustervik hade publiken eventuellt inte blivit snuvade på den intimitet som är så nödvändig för att göra Some Rap Songs-materialet rättvisa. Och bitvis lyckas han faktiskt med det.
Grief från I Don’t Like Shit, I Don’t Go Outside kommer närmast, och skapar ett tryckande, tungt lugn, och det blir faktiskt riktigt fint. The Mint från senaste skivan är också riktigt bra. Earl rappar med precision i världsklass, och det är det som är problemet: Han är, när allt kommer omkring, för stor för att kunna spela på Bananpiren. Men då är det kanske på sin plats att Earl inser det, och faktiskt försöker göra något större. Att förvänta sig att stora artister ska kunna ta sig an den scen de står på, att de ska kunna få med sig den publik de råkat få, att de ska kunna signalera någonting annat än att de helst vill därifrån, borde inte betraktas som naivt.
Inte heller kan Earl själv riktigt bestämma sig för vad han vill. Efter första halvan av konserten, som till allra största del behandlat det senaste albumet och varit nedtonad, stillsam, börjar han bränna av låtar med en mer aggressiv framtoning. Och återigen: det låter riktigt, riktigt bra. Men genast ska det förstås startas moshpits i den oförlösta folkmassan, och den meditativa stämning som Earl Sweatshirt åtminstone verkar vilja skapa blir som bortblåst, och det hela framstår som sinnessjukt odynamiskt.
Earl är lite för stor för sitt eget bästa. Han är en oerhört duktig musiker och textförfattare, och hade kanske med andra förutsättningar kunnat skapa något vackert och intimt. Men som det ser ut nu räcker det inte att snorkigt masa sig ut på scen och köra några raplåtar.
-
