Earth
Stockholm, 11/2 – 2015

Jag väljer bort lyteskomiken som är Slipknot anno 2015 för att istället se Earth, och ju mer jag tänker på det så, desto mer inser jag att det verkligen är en passande kontrast: banden representerar två extremer på samma skala, deras enda gemensamma nämnare att de båda anser sig spela metal. Och visst, ikväll ser jag överallt klistermärken med bandnamn som Kylesa, den tyngre varianten av Killing Joke spelas ur högtalarna innan bandet går på, och Dylan Carlson gör ett djälvulstecken åt publiken ett par gånger. Men aldrig har väl metal varit så metal utan att låta särskilt mycket alls som metal. Låt mig förklara.

Earth slog 1993 igenom med Earth 2: Special Low Frequency Edition, och grundade i samma ögonblick den relativt obskyra genren drone metal, en musikstil som bygger på släpande ”drones”, rundgång och låga tempon. Bara som exempel så är Like Gold and Faceted ett musikstycke på sagda album som består av en och samma ton, utdragen i 30 minuter. Det är inte ju direkt tack vare sina catchy gitarrslingor Earth och deras genrekamrater har skaffat sig ett namn, charmen i musiken ligger i texturerna och atmosfären: resonans, akustik och volym är nyckelord för den som vill förstå vad i helvete band som Sunn o))) sysslar med. Vissa frågar sig om det ens är musik, vilket det ju såklart är. Det är bara musik med en väldigt specifik agenda, så att säga.

Earth förändrade sitt sound på 2000-talet, och med albumet Hex så debuterade de sitt nuvarande drone-möter-spagettiwestern-sound, där de frångick sin minimalism en aning för att inkorporera fler akustiska instrument och forma en mer konventionell, lite mindre brutal ljudbild. Earth gör verkligen skäl för sitt namn, deras musik har något arkaiskt och uråldrigt över sig, något som tycks vara i harmoni med vildmarken och prärien, vilket bildar en märklig kontrast till det snöslaskiga vädret utanför.

De är inte ett offensivt band, de anfaller aldrig; istället cirklar Earth sitt offer och behåller en konstant hotfull atmosfär, mer att jämföra med en grym ökensol över ett kargt landskap än den snabba, våldsamma död som många samtida metalband erbjuder. När spelningen är som bäst så är det tungt och hypnotiskt. Det är inte lätt att spela såhär långsamma tempon, och särskilt trummisen Adrienne Davies förtjänar mycket kredd för sin effektfulla och taktfasta teknik.

Jag vet att Earth är ett band som medvetet använder sig av en minimalistisk estetik, men just ikväll kan musiken kännas lite tunn ibland, som att det saknas en komponent någonstans; särskilt i kontrast till de fylliga inspelningarna på senaste skivan Primitive and Deadly, med klockspel, gong-gongar och en mångfald av gitarrer samtidigt. Jag skulle också velat ha mycket mer volym, för på en alltför blygsam ljudnivå så riskerar Earths mäktiga kompositioner att förvandlas till någon slags lounge-metal (lougecore, elevetor metal, där har ni en ny genre att etablera kids!).

Det blir ändå en konsert som ger mersmak, live-versionerna av The Bees Made Honey in the Lions Skull och Ouroboros Is Broken är efter förutsättningarna allt jag kunde ha hoppats på och mer. Nu återstår det bara att att Sunn 0))) (vars namn ju är en anspelning på Earth) dyker upp på svensk mark inom en överskådlig framtid. Mer drone åt folket!