Editors
Berlin Festival, 6/9 – 2014

I den veva när jag upptäckte hur vackert melankoliska gitarrer kunde klinga, när Paul Banks och Joy Division gett mig grunden, kom upptäckten av band som så gärna ville följa deras fotspår. Editors har aldrig gjort något anspråk att så vore fallet, men har varit allt annat än post-punkens apokalyps. I deras fotspår har de vandrat samma väg till våra hjärtan, helst fyllda av smärtan. En ingrediens som med åren gått förlorad, varken New Order-synthar eller arenadoftande ljudbilder har gjort Editors rättvisa. Min ena halva har gett upp hoppet, min andra är enormt förväntansfull.

På skiva har Editors tappat den förmåga att förföra, förkrossa och fängsla oss. Singlarna Honestly och Papillon är vackra penseldrag utan känslor. De saknar det ärliga, det nakna och den intimitet som fick bandet att blomstra en gång i tiden. Storhetsvansinnet har helt enkelt lett till en identitskris, men innanför den här upprustade industrilokalen känns det som att de hittat rätt. Berlin har antagligen den förmågan; den här staden plockar fram det bästa ur oss. Oavsett om vi tittar tillbaka till Bowies och Iggy Pops geniala 70- och 80-tal i staden eller den stundande pulsen; mytomspunna Berghain och en elektronisk musikscen likt ingen annan, finns där ett vibrerade eko av kreativitet.

Efter år på villovägar låter Editors sådär depressivt vackert, kraftfullt och mörkt som An End Has a Start kan. De ruckar på det mesta när de återgår till speedade gitarrer och känns löjligt hungriga när de möter en publik än hungrigare. Bilden av tröttsamma gitarrer, gamla nummer och föråldrade bilder spolas bort med den energi som utvinns av festivalens kanske största publikhav. Det är en fröjd att se The Racing Rats riva ner applåder, höra allsången till Smokers Outside the Hospital Doors och låta mörkret falla. De här gitarrerna skänker lite andrum och hopp, inte bara för Editors, även för framtiden.