Editors är tillbaka, och de känns tyvärr inte särskilt saknade. Det ska sägas att även jag spelat debutskivan The Back Room och uppföljaren An End Has a Start en hel del, men gruppen har sedan dess gradvis tappat mer och mer av sin charm.
2013 släpptes The Weight of Your Love, och rosen på omslaget var en perfekt innehållsförteckning för de överdrivna gesterna och den usla poesi som albumet innehöll (med låttitlar som A Ton of Love och What Is This Thing Called Love). Det var också en återvändo till trygga och gitarrorienterade trakter efter den elektroniska skivan In This Light and on This Evening, fast tyvärr utan det eldiga driv som skänkte liv åt bandets tidigare alster. På In Dream svingar pendeln återigen åt andra hållet, och Editors indierock kommer insvept i elektronisk produktion.
Det är lite lustigt, sist bandet lekte med syntar på det här sättet så fanns idéerna där, men försöket föll rätt mycket på utförandet. Nu är det precis tvärtom. Bandet har aldrig låtit såhär bra, men genom det snygga och fylliga ljudlandskapet når oss nästan enbart substanslösa och idéfattiga låtar med en melodramatisk touch som inte livar upp stämningen nämnvärt. Den usla poesin är även den närvarande, och Tom Smiths röst är verkligen inte av en sådan kaliber att han kommer undan med textrader som ”You’re lika a unicorn, dancing through the flames”.
Det finns lyckligtvis undantag, som spåret Ocean of Night, där tankarna far till ett Tears for Fears på absolut bästa humör. Popmusik som känns ändlöst vidsträckt och skimrande, en effekt som borde vara omöjlig att uppnå på bara lite drygt fem minuter. Om albumet skulle hålla den här kvaliteten rakt igenom så vore det ett mästerverk.
Men, vad tjänar det väl till att drömma om ett bättre album? Ironiskt nog är detta allt som In Dream lämnar mig med, en suddig vision av något fantastiskt som Editors inte förmår skapa. Ett band som kämpar för sin relevans på allt för gamla meriter, med allt för få bra argument för sin egen existens år 2015.