Det finns egentligen inte mycket att säga om Editors som inte redan sagts om deras två senaste album. 2013 respektive 2015 års The Weight of Your Love och In Dream är två trötta, översvulstiga radiorockplattor, om än med olika fokus. Den förstnämnda är ett groteskt exempel på vad som händer när ett band får för sig att approachen “fläska på lite” är något att eftersträva – det är U2-influenser i sin allra sämsta form, stråkar i massivt överflöd, och alltsammans självklart toppat med Tom Smiths evigt överdramatiska stämma. In Dream tonade i sin tur ner svulsten en aning, men faktumet att låtarna för det mesta var helt substanslösa kunde inte ens döljas av lager på lager med syntmattor och påtvingad falsett.
Att ta sig an bandets nya alster Violence med de kunskaperna som bakgrund öppnar inte direkt upp för några förväntningar överhuvudtaget. När förstasingeln Magazine dessutom ligger färskt i bakhuvudet sänks ribban ytterligare. Det är svårt att erinra sig ett värre stycke syntrock – den här tågkraschen till låt lyckas inte ens producenten Blanck Mass rädda. Men hur som haver, det är bara att öppna öron och sinne, djupdyka in bland skäggstubb, Telecasters och läderjackor och ge Violence ett ärligt, objektivt omdöme. Och det aningen överraskande faktumet är att det inte blir så mycket värre än Magazine – snarare tvärtom.
Med undantag för det övermuskulösa riffkalaset Hallelujah (So Low) innehåller albumet faktiskt några av Editors mest tilltalande skapelser på länge. Titelspåret är till exempel ett mörkt, suggestivt och postpunkigt nummer som inte hade inte låtit helt malplacerat på bandets tredje album In This Light and on This Evening. Likaså lyckas Darkness at the Door på något oförklarligt vis låta… ganska bra? En 80-talsinfluerad Editors-låt känns som ett recept på katastrof (jag menar, vad blir svulst upphöjt i två?), men allting hålls på en hyfsat balanserad och snyggt poppig nivå utan att balla ur i någon slags musikaliskt Frankensteins monster.
Det stora problemet som dock präglar albumet (och även Editors samlade output det senaste decenniet) är som tidigare nämnt att det till stora delar saknar substans. Det är klart att man kan kalla in Blanck Mass och be honom slänga på dov syntbas och industriella trummor på sin bleka medelåldersrock, men det förvandlar inte en i grunden tråkig låt till en bra låt. Till exempel hade Counting Spooks kunnat låta utmärkt med bättre låtskriveri, men nu ligger den för evigt och plågas i Editors egna skärseld, dömd till att för evigt vara medioker. Dessutom lyckas bandet konstigt nog med inversen – de förvandlar en bra låt till en tråkig låt när de tar sig an livefavoriten No Sound But the Wind från 2010, och gör den i någon slags trött hybridversion av Disney-soundtrack och Sigur Rós. Den lyfter ganska exakt noll meter från marken.
Det finns någonting i Editors musik som låter rätt, känns rätt och förmodligen är rätt. Problemet ligger bara i att det för varje ljusglimt finns en hel hög saker som låter trötta, oinspirerade, tråkiga eller i vissa fall rent av dåliga. Bandet bygger album för album på sin samling av innehållsfattig tråkrock, och skärselden börjar få ont om plats. Vetskapen om att det kan gömma sig en diamant eller två i högen av bråte borde inte vara tillräckligt för att det ska uppstå någon direkt vilja att höra vad de kan ha att bjuda på i framtiden. Men det är klart, guldruschen hade inte blivit av om inte människor levt på hoppet. Det känns dock som att Editors eget Klondike är utgrävt, tömt och igenbommat sedan länge.