PersonA är Edward Sharpe & The Magnetic Zeros fjärde fullängdare, men den första utan den tonsättande vokalisten Jade Castrino. Inför en turné sommaren 2014 röstade frontmannen Alex Ebert och hans lärjungar ut bandets starkast skinande ”nolla”, hur paradoxalt det än låter. Omslaget till PersonA har pseudonymen Edward Sharpe överstryken, men i grund och botten är det här fortfarande Eberts lekstuga. Singeln Hot Coals för sig försiktigt framåt med bandets typiska neo-psykedeliska sound, med piano och en blåssektion som böljar in och ut, där Ebert mumlar fram ”Freedom of the dying man is God” i slutskedet. Det må låta som en känslosam religiös insikt men med Eberts uppenbara Jesus-komplex lämnar det en rätt fadd eftersmak i munnen. Det spelar ingen roll hur många gospelkörer som sjunger texterna ifall prästen är en falsk profet.
Med ingen tydlig motpol till Ebert kvar i bandet blir många spår något enformiga. Det kan inte vara lätt att skriva en ny Home eller ens 40 Day Dream, men uppgiften blir snudd på omöjlig med bara en sångare. På singeln No Love Like Yours ger man ändå det ett tappert försök, och visst är det stundtals svårt att värja sig från den inneboende, bohemiska charmen som genomsyrar bandets framtoning. Det dröjer dock inte länge innan det går från glättigt till propsande, där lyriken inte besitter det djup som gör det värt att faktiskt bry sig vad de oftast frammumlande raderna består av. Somewhere skäms inte för sin melodi, och är egentligen inget mer än en halvhjärtad cover på The Beatles Here Comes the Sun fast utan driv eller syfte, innan det sedvanligt förvirrande psykedeliska flummet fördärvar den mysiga stämning som gjorde sig påmind i inledningen. Sprudlande, javisst, men också rätt hjärndött.
Wake Up the Sun fångar in bandet under 2016 rätt väl: det går att ha överseende med den trevande inledningen och spretiga sången, men i spårets mittparti fortsätter det enkla lunket som nu får förstärkning i periferin av ett elpiano, samt en körning som växer sig mäktigare och mäktigare. När spåret egentligen borde vara slut övergår det i ett meningslöst helbandsjam, där intetsägande vokaler (”laaah, laaahhh / ahhhhhh” i oändlighet) pressas fram likt ett mantra ingen egentligen tror på. Följande Free Stuff följer exakt samma struktur, fast på tre minuter istället för sex, men sanningen är att det inte blir mer tilltalande då. Hippiekollektivet har sina ljuspunkter, som delar av trallvänliga The Ballad of Yaya, men på det stora hela verkar de ha tagit sin folkabuss alldeles för långt ut i öken, där ingen hade möjlighet eller lust att säga ifrån. För den som verkligen älskar bandets sound finns det en del att hämta här, men faktum är att det inte finns någon anledning att välja PersonA framför bandets debut, eller de följande albumen.