Efterklang
Roskildefestivalen, 6/7-2013

Jag brukar alltid fascineras över hur danska band som nästan helt undgått min radar fyller scener som Orange. I år är dock antalet danska gäster på huvudscenen färre till antalet – många precis som Efterklang (Efterklang hör dock inte till den skara som undgått min radar) hittar vi istället innanför Arenas tältduk. Och mycket riktigt är det välfyllt trots att Efterklang skulle göra sig betydligt bättre i skymningen.

Bandet som kommit bli ett med Köpenhamn hämtar inspiration från band som The National och Sigur Rós – resultatet är ett minimalistisk experiment av post-rock. Dova och dunkla melodier, de flesta i en tappning som följer Piramidas lugna akustik även om bandets elektroniska impulser gör sig tillkänna mellan varven.

Förutsägbarhet är  likt en försäkring en trygghet, men blir också ett problem för att skapa upplevelser. Intrycken blir inte lika starka eller fängslande som de stunder man lever i ovisshet. Trots att de omvandlas från kvintett till en orkester om nio person på scen blåser de inte liv i tältdukens yttre kanter. Från Hollow Mountain till den magnifika avslutningen innehållande Modern Drift vandrar vi med influenser till jazz, electronica och indierockorkestrar som Arcade Fire. Precis vad man kunnat förvänta sig.

Kanske krockade mina illusioner med verkligheten eller en spelning förankrad i bandets mer mediokra tilltag Piramida. Det är låtar som Raincoats och Modern Drift som närmar sig höjder man bara vågat hoppas på medan Hollow Mounatin och Sedna redan är glömda.

Foto: Magnus Olsson