Sex år sedan senaste albumet har El Guincho nu skakat om uppbyggnaden av sin musik rejält. Sedan vi hörde från honom sist har han bland annat hunnit arbeta med Björk och dessutom tagit till sig ett projekt fokuserat på elektronisk musik, Trances. Nu har den piña colada-doftande solstolspopen hos El Guincho från förr fått ge vika för ett elektroniskt och sofistikerat sound. Oskyldigheten vi hörde i de tropiska marimbasvängarna på Pop Negro och Alegranza är bortblåst, men lekfullheten som har blivit El Guinchos signum är minst lika närvarande som förut. Spanjoren har tagit inspiration från en kinesisk fyndbutik i Madrid, och kommersialism genomsyrar albumet och ger den en syntetisk essens.
Hiperasia kommer egentligen inte paketerad i ett albumomslag. Som en liten knytnäve riktad mot industrins fängslande metoder släpptes den från första början i form av ett elektroniskt plastarmband, packad med ljudfiler, 3D-filmer och annat extra material. När albumet rullar på är det påfallande hur materialet verkar vara utvecklat för just den flytande och mångfaldiga funktion som armbands-versionen erbjuder. I en bestämd ordning, efter varandra följande, känns låtarna fängslade. Om man ens kan kalla dem låtar, det vill säga – gränserna för var spåren börjar och slutar verkar uppluckrade. Många av dem är också väldigt lika varandra, vilket gör det svårare att urskilja individuella spår.
Normbrytandet når även ljudbilden, där det känns som att varje beat kämpar för att bryta sig fri från vad lyssnaren förväntar sig ska komma härnäst. Experimentandan är utan tvekan en frisk fläkt, och Hiperasia är både roligt och självdistanserat. Spåren känns alltid spontana, som om Pablos Días-Rexia, som han egentligen heter, konstant kommit på nya idéer medan han spelat in albumet. Trots sitt plastiga sound blir albumet därför aldrig stelt. Vad det däremot resulterar i är en ryckighet som tar ett tag för örat att vänja sig vid. Días-Rexias stundtals monotona sång och musikens vägran att foga samman sina egna komponenter gör att det ibland är svårt att finna ro i lyssnandet, och hjärnan sållar nästan bort musiken som ett oljud från värmepannan om natten när man ska sova.
Hiperasia blir på det hela taget ett konceptalbum vars gränser på gott och ont är icke-existerande. Kanske borde El Guincho bara ha behållit musiken på den lilla platsaccessoaren istället för att förvrida dess essens och tvinga ner den i album-klädsel. Días-Rexia försöker att dra sig loss från förväntningar, och han menar aldrig att vara tillmötesgående. Men i den processen skapar han något som är både svårtillgängligt och spännande, och samtidigt något som skulle kunna figurera som hissmusik på en och samma gång. På ett sätt är det nog just det han är ute efter, men som lyssnare känner jag mig lite utestängd från den värld El Guincho nog egentligen bara vill dra in mig i.