I ett fyraårigt mellanrum från det houseinspirerade albumet Pale Fire fram tills nu, har El Perro Del Mar ännu en gång uppfunnit sig själv på nytt. Hon har lämnat den försiktiga indiepopen från början av karriären och nu dykt ner i bland annat thailändsk folkmusik, kinesisk pop och etiopiska rytmer, för att skapa det som blivit Kokoro. Det är ett fascinerande album, där hon med barnslig nyfikenhet skakar av sig gamla pop- och rockförväntningar på vad musik ska vara. Studsande rytmik trängs med kompakta ljudlandskap, bestående av allt från japanska flöjter till arabiska stråkar. Med det sagt är inte Kokoro en skiva där hon försöker göra sig av med alla sina rötter – i stället för att döpa albumets enda instrumentala stycke till ”Abundance” (engelska för överflöd) gör hon en hyllning till staden där El Perro Del Mar startade, och göteborgsvitsar om titeln till A-Bun-Dance (en bulldans). Bakverket har inte känts så relevant i fråga om ekonomisk orättvisa sedan Marie Antoinette (förmodligen inte) yttrade de berömda orden “let them eat cake”.
För mycket riktigt använder Sarah Assbring Kokoro till att lyfta frågor om västvärldens överflöd och universell mänsklighet. Hur vi alla i princip har identiskt DNA men ändå så olika kulturer, något som borde fascinera i stället för att skrämma. I en tid där nationer börjar stänga in sig, sjunger El Perro Del Mar om att tvätta sina fönster ut mot omvärlden eftersom “ignorance grows in the dark”. Just maten och bakverken används som en symbol för hur såväl kultur som levnadsstandard skiljer sig åt, hur vissa har råd med mycket och andra med lite, helt beroende av var på jorden du är född. Förutom A-Bun-Dance hittar vi franska delikatesser i Nougat Mind och smörkakan Kouign-Amman, liksom Ding Sum (en ordlek på den kinesiska måltiden dim sum) och det betydligt mer fattigdomsstämplade Breadandbutter.
I den sistnämnda låten använder hon matmetaforen för att göra uppror mot en diffus samhällsordning, som fängslat oss i apati och romantiserat drömmen framför det verkliga livet – “they keep making us live for daydreams / they feed us a daydream / and we need something real / we can’t eat a daydream”. Motsättningen mellan det äkta och det drömska är dock inte lika tydlig på albumet, som utmärkt lyckas kombinera båda delar. Hela det kulturella spektrat flyter samman till en massa som känns lika viktig som surrealistisk.
Om ambitionen har varit att göra albumet så levande som möjligt, står Sarah Assbrings monotona sätt att sjunga lite i vägen för det. Musiken är visserligen mycket riktigt full av liv, men det är som att allt utspelar sig i en dammig källare, full med bråte som hon har gått loss på. Nere i dunklet sipprar bara strimmor av ljus in. Därför blir den luftiga Kouign-Amman, placerad i mitten av skivan, en välbehövd andningspaus. Där flyttas vi i stället ut till solsken och gröna ängar, med en lättflygande melodi som Sarah plockar upp i dur. Om Kokoro lämnar någonting att önska så är det mer variation av detta slag, även om alla beståndsdelar i sig bidrar till den fängslande helheten.
De spridda influenserna utgör ofta hela ljudbilden, såväl textur som rytmik, för att ta musiken i olika riktningar. En orolig stråksektion ger färg åt inledningsspåret Endless Ways, som annars är skriven som om den vore tungt släpandes i en uppförsbacke på väg mot sitt mål. Flöjter och basgångar samarbetar i sin tur på Ding Sum för att skapa den mest dansanta låten om konsumtionshets sedan Arcade Fires Sprawl II. Låten Kokoro är ett annat exempel – den kombinerar marscherande trummor med ekande körer och textrader om att vara uppfylld av sin egen kreativitet. Ordet “kokoro” är japanska och betyder “hjärta”, inte som i det fysiska hjärtat utan känslan av medmänsklighet. Det är en passande titel för albumet, där El Perro Del Mar visar att en av de mest medmänskliga saker du kan göra är att överskrida gränser och inte låta det främmande stöta bort dig, utan inspirera dig.