EL VY är samarbetet mellan Matt Berninger från The National och Brent Knopf från Menomena/Ramona Falls. Tillsammans har de nu snickrat ihop Return to the Moon, och trots att den här typen av indiekreddiga, stjärnspäckade samarbeten brukar falla platt så var det svårt att inte golvas av låtsläppet I’m the Man to Be och därmed att mot bättre vetande se fram emot albumsläppet. Lyckligtvis är Return to the Moon ett lyckat undantag från regeln.
Tack vare Berningers texter och låtkompositionernas spontana känsla så låter hela albumet som en deppig rödvinsfylla i en sommarträdgård mitt i natten, späckad av historier berättade från en tillbakalutad solstol med ett krampaktigt grepp om plastglaset. Historier om tomma hotellobbyer strax innan gryningen, fejkat lugn bakom en ångestattack, och upptäckten att den dyra kostymen i själva verket inte alls fungerar som en riddarrustning mot emotionella problem. Med eller utan Louis Vuitton-slips. Det låter som att någon bekant anförtror dig sina innersta bekymmer, fullt medveten om problemens lätt patetiska natur, och ska vi tro Berninger så är texterna också hans mest personliga hittills.
Enskilda instrument, ljud av skramlande nycklar, körer och bitar ut konversationer dyker upp i mixen för att försvinner lika hastigt, lyses upp som reflexbeklädda vägskyltar för att sedan försvinna i backspegeln, in i nattens och det förflutnas mörker. ”One thing at the time goes through my mind” sjunger Berninger, och det är den bästa beskrivningen av hans textförfattande jag någonsin hört. Lyssnaren får en handfull bilder, absurda detaljer blandas med storslagna gester, och måste sedan montera ihop dessa på egen hand. Ingen bruksanvisning ges, men det är bara positivt: det är ju tack vare ambivalensen och besattheten vid perifera detaljer som Berninger kan beskriva kärlek i vuxenlivet på ett sätt som så många känner igen sig i. En grön skjorta, en stapel av mynt, någons brorsa som har gräs, och så vidare.
Musiken matchar, som redan nämnt, till stor del detta fragmentariska förfarande, och låtstrukturerna framträder inte utan upprepade lyssningar. Men likväl så finns idéerna och sammanhangen där, det är inte frågan om musik utan riktning eller ett mål, trots att det kanske verkar så först. Det är snarare så att musiken kräver din koncentration. Knopfs fantastiska gitarrspel förtjänar extra uppmärksamhet, rått och minimalistiskt men ändå fylligt och karakteristiskt.
Return to the Moon är en trösterik skiva med en mörk underton. När Berninger sjunger albumets sista textrad, ”It’s agony, it’s agony”, så är det som en variation på citatet ”The horror, the horror” från filmen Apocalypse Now, fast för kärlekskaosiga 30-somethings snarare än en urspårad befälhavare i Vietnamkriget. Likt Colonel Kurtz så har Berninger med dessa banala textrader sett, utvärderat och sammanfattat. Det är kanske melodramatiskt och lite löjligt, men det är också förlösande.