Live

Apparatjik
Roskildefestivalen 2012

Publicerad: 6 juli 2012 av Magnus Olsson

Supergruppen Apparatjik gör sin första stora livespelning på Roskildes största scen på bästa tid. Samtidigt som det känns som en självklarhet höjer jag lite på ögonbrynen, hur många är det som egentligen lyssnar på det här hobbyprojektet med medlemmar från A-ha, Coldplay och Mew? Jämfört med det enorma publikhav som samlades framför Orange när the Cure lirade så är det glest, men varenda svensk festival skulle kunna skratta sig lyckliga hela vägen till banken.

Apparatjik gör allt i sin makt för att skapa en spektakulär show, och man lyckas på den fronten. Kraftwerk-uppställningen och Squarepusher-visuals är varken nyskapande i sig, men får guldstjärnor i min bok. I den becksvarta natten kan inte en jävel blunda för att det är estetiskt tilltalande. Rent musikaliskt är det inte lika imponerande. Deras udda grepp om indierocken kretsar enbart bland deras egna hjärnceller. Svårgreppat är förnamnet, detta musikaliska projekt spänner över Hoffmaestro-dsico  till dånande indierock med tydliga inslag av värmande synthar. Det är bara början.

Det släpande Sleep Party People-soundet gör sig väl, men det är i svallvågorna till Mew man är som bäst. Kanske inte så konstigt, med tanke på bandets uppställning.

Först efter den dramatiska inledningen uppenbarar sig mänskligheten, man var det kanske inte bäst bara som en spektakulär illusion? Deras glitter och glamour-klädsel till ängslig arenarocksblick är som ett långfinger åt festen. Men det är också när detta uppenbarat sig som scenen släcks ned och en dj-kub reser sig bland publiken. Från balkan-gunget i Do It Myself till ett dj-set som höjer pulsen x antal nivåer. Att scenen sedan spyr ur sig robot och insektsliknande varelser förtydligar bilden av detta mysterium, som bäst bör beskrivas som elektronisk mischmasch.

Det egentliga lyftet kommer i slutklämmen innehållande Tell The Babes, även om det låter som om man köpt sina beats i reahyllan på Lidl precis innan konserten.

Sorry, på pappret var det en av höjdpunkterna. I verkligheten, ett magplask.