Elliphant
Roskildefestivalen 3/7-2013

”Jag skulle egentligen varit förband till M.I.A. idag”, skriker Ellinor Olovsdotter ut över publiken som samlats kring Apolloscenen, ”men jag åkte hit istället!”. Kopplingen mellan Elliphant och den ikoniska brittiskan är tydlig. Båda gör aggressiv, genreöverspännande klubbmusik, starkt influerad av hiphop, med samma driv men utan den berättande egenskapen (Linkoban och Iggy Azaelea är också del av samma scen). ”I’m like a finger up your ass, now why not give it to me” skriksjunger Elliphant med lite reggaeaccent i Ciant Hear It och Roskildes publik går absolut bananas. Den bristande lyriken är emellertid inget problem alls. Apollos överdimensionerande bas – skräddarsydd för de elektroniska akterna som mestadels spelar där – får bröstet att vibrera så revbenen skallrar. Olovsdotter är ledig och otroligt självsäker på scen, och ger allt trots att hon precis – alltså verkligen precis, hon kom till Sverige dagen innan – varit på USA-turné. Hennes rap är det inget fel på, den levereras med en raspig röst tydligt påverkad av alla spelningar, och som därigenom blir än mer levande. Refrängerna är däremot i princip helt backplay, och helst skulle de naturligtvis vara lika äkta som de provocerande rader Olovsdotter spottar ur sig i verserna.

Egentligen är det de tyngsta låtarna som går hem mest. Poprefrängerna i Down On Life och funkiga Music Is Life är inte alls lika ravy som när Elliphant river av urflippade Tekkno Scene eller mot ett knastrigt beat vrålar ”All you freakin’ people have to boom your head up” så ilsket att självaste Tyler The Creator skulle rygga tillbaka. Olovsdotter piskar direkt upp stämningen efter att låtarna avslutats – vilket de alltid gör abrupt – medan hennes sidekickande DJ mest står och gör veven lite halvlojt. Spelningens enda stora frågetecken uppstår när Elliphant plötsligt börjar sampla Niki & The Doves Tommorrow, dessutom med rätt dålig ljudkvalitet. Olovsdotter rappar lite över verserna men när refrängen kommer är det lite som att bevittna de skumma utsvävningar som jj pysslar med under sina liveframträdanden; det är nämligen lika mycket backplay som ANTHM:s fett överdrivna slutsamplande av Bag Raiders Shooting Stars-refräng i God of Joy. Jag står där och undrar om det är en The Knife-spelning anno 2013 jag befinner mig på, men frågetecknet rätas ut när Elliphant taktiskt avslutar med allsångsframkallande Live Till I Die, som fortsätter ringa i öronen långt efteråt.