Elvis Costello
Uppsala Konsert & Kongress, 4/10 – 2014

Elvis Costello var för 35 år sedan ett av new wave-musikens affischnamn och har efter en lång karriär hunnit bli 60 år när han nu intar Uppsala Konsert & Kongress, en modern lokal med sittplatser i klassisk tappning med parkett och balkong. För ovanlighetens skull har han inte med sig något kompband, utan har dukat fram uppåt tio olika instrument åt sig själv som han växlar mellan. Tack vare sin karismatiska personlighet, som gjort honom minst lika känd som den strikt musikaliska, har han inga problem att ensam fylla scenen. När han pratar mellan låtarna lyssnar varenda person i lokalen och det han säger är lika viktigt för konserten som det han sjunger.

Temat för kvällen berättas det att han haft svårt att bestämma sig för. När han till sist bestämt sig för “kärlek och svek” så insåg han att han har 400 låtar på det ämnet och ändrade sig. Vad temat faktiskt slutat i är inte helt självklart, men de två och en halv timmarna spänner över hela hans karriär och motiveringen blir ungefär att det ska bjudas på lite av varje.

Inledningen är fullkomligt övertaggad, gitarrspelet lite fumligt och när han försöker få plats med all energi i bara en gitarr och en mikrofon så blir det som att trycka in en elefant i en bil – det går helt enkelt inte. Som tur är samlar han sig snabbt och får till en bra sträcka, som glimrar till som bäst när han spelar sällsynta låtar som Poison Moon. Den skrevs innan hans första skivkontrakt och han får till en fantastisk känsla i rösten när han sjunger annat än det han sjungit hundratusentals gånger, ja många hits är på gott och ont helt bortskurna från konserten. På gott därför att det blir helt oförutsägbart vad som kommer härnäst, på ont därför att exempelvis 80-talsballaden I Want You hade lyft hela framträdandet då den består av kärnan i det Costello vill förmedla: något avskalat där känslan ligger i uttrycket.

Att Costellos röst är otrolig är inte en hemlighet och den håller fortfarande. Alison, hans förmodligen mest kända låt, sjungs med en inlevelse som om den vore skriven i går och sweet jazz-klassikern Walkin’ My Baby Back Home är tack vare detta ett friskt och lättsamt inslag trots att den är utnött låt att göra covers på (däribland Sakta vi gå genom stan).

Dessvärre är nivån riktigt ojämn, sett över hela konsertens gång. Han spelar en totalt oinspirerad version av The Beatles You’ve Got to Hide Your Love Away, som ändå får lite gung i den ålderstigna publiken. Varför han inte sätter något som helst avtryck på låten är för mig oförklarligt, då det finns så mycket unik personlighet i honom som på ett eller annat sätt skulle kunna färga av sig. Samma sak råder när han tar in förbandet Larkin Poe för att låta dem gästa honom under en period som aldrig tycks vilja ta slut. Deras roots country gör Costello till oigenkännbar, men återigen blir det ändå ett jävla liv på publiken. När de till sist slutar spela och han säger “god bless y’all” när han går av scenen så ger han snarare känslan av en hårdkonservativ amerikansk republikan som avslutar sitt inledningstal på en tjurfäktningsmatch än hans vanliga fyndiga och småpunkiga Buddy Holly-med-långa-känselspröt-image.

Allt som allt blir de två och en halv timmarna långa, med djupa dippar och samtidigt en hel del höjdpunkter. Det var inte kompbandet som fattades, utan det var en jämn utspridning av hans karisma och inspiration som konserten hade behövt mer av. Och mindre country.