Embassy lyckas inte trolla fram somrig eufori

The Embassy, Hultsfred

Betyg: 4/10

Jag hatar The Embassy, för att jag egentligen älskar dem så innerligt. På skiva är det poppärlor, live är det bara uselt. Jag saknar de euforiska gitarrslingorna, den drömska rösten och det smittsamma melodierna som fyllt mitt pojkrum sena sommarnätter. Men det kommer inte som någon chock, jag har hört det innan, men har inte kunnat begrunda det själv. I mångt och mycket håller jag med Quetzela Blanco om att The Embassy är världens bästa band, men förblir ändå skiljaktig med parentesen, på skiva. Det är få band som följt med mig så länge utan att jag lyckats se dem; 2006 missade jag dem på Arvikafestivalen och sedan dess har våra vägar aldrig mötts. Och ja, det har varit frusterande, och än mer frusterande är att den dröm av rosor som jag byggt upp faller som ett korthus vid vårt första möte.

The Embassy är inget liveband, precis som The Radio Dept. gör de sig betydligt bättre på skiva. Nu har vi det dock svart på vitt, Service-etikettens stolthet lider av scenskräck. Det känns ovant, oengagerat och ser allmänt meningslöst ut, som om man gett upp innan man ens försökt. Och vad fyller hopprepet för funktion?

När jag mötte Jonathan Pierce från The Drums tidigare under veckan undrade han varför vi svenskar inte uppskattade band som Embassy och TTA mer, och med tanke på den klena publiken är jag beredd att hålla med, varför är det så få som inser deras storhet? Möjligtvis är det storhetsvansinett eller höjden av indie och mystik som gjort att så pass många svenska indieband väljer den svåra stigen. Någonting är det, för Embassy är långt ifrån ensamma om att plötsligt försvinna ett par år utan hopp om framtidsplaner.

Nu är dock Embassy tillbaka, men det nya materialet imponerande tyvärr inte. Det är en spelning utan hopp, kärlek och drömmar, och efter en ytterst försiktig inledning lyckas man tack vare odödliga It pays to belong att väcka oss från de döda. Och äntligen är det en låt som gör sig rättvis live, personligen är det en av höjdpunkterna inte bara under spelningen, utan även under hela festivalen. Men en kärlek på knapp fyra minuter räcker inte. Och visst lyfter det lite efter att It pays to belong skakat om oss, men det räcker inte att ha en spurt när starten var så katastrofal.

Foto: Magnus Olsson