Det finns teorier som kopplar människans skapande av rytmer till en undermedveten längtan efter regelbundenheten i hjärtslag eller i vår gångtakt. Andra menar att det snarare är de musikaliska rytmerna som påverkar hjärtats tempo och därmed också vårt känslospektra. I vilket fall har Empire of the Sun snappat upp den påverkan deras trumslag har på lyssnaren så som de skoningslöst drar fram över resten av gruppens elektriskt skimrande drömkonstruktioner. Målmedvetet för slagen musiken framåt – på ett sätt maskinmässigt mekaniskt, på ett annat sätt i form av den känsloförändrande rytmik som teorierna talar om, som känns allt annat än mekaniskt.
”I know it’s simple / but I don’t care” sjunger sångaren Luke Steele i refrängen till To Her Door, men det verkar vara talande för bandets generella förhållande till sin musik. Flygande melodier och syntar som drar tag någonstans i naveltrakten kompletterar deras karaktäristiska ljudbild och bygger upp en närmast euforisk stämning. High and Low är svår att inte sjunga med i, medan Way to Go har den där lunkande takten vi känner igen från debutalbumet som trots att den är lite lugnare resulterar i en storslagenhet. Det är med tekniker som den här som Empire of the Sun lyckas smita undan vissa av argumenten som skulle kunna hållas mot dem. Till exempel får deras ibland nästan provocerande simpla textrader kraft i den gränsöverskridande funktion de får genom att vara så okomplicerade. Empire of the Sun har inte sin starkaste effekt i texterna, fastän de nog egentligen är tänkta att vara budbärare för hela deras koncept.
Med allt detta sagt är det ändå någonting som fattas i Two Vines. Trummaskinslagen är inte riktigt lika potenta som de en gång varit, och melodierna fastnar inte så som de från tidigare album har gjort. Här finns inga låtar med lika stor förflyttningskraft som We Are the People eller Walking On a Dream hade. Och, fastän texterna många gånger kommer undan med sin töntighet, är det ändå svårt att helt skrubba bort den tunna hinna av trötthet som täcker helhetsintrycket av Two Vines och ta den ur guilty pleasure-facket. Som en förlängning av Ice On the Dune, fyllt med spår som inte riktigt kom med på förra skivan.
Empire of the Sun har kallat sig själva ”LSD of the world”. På tal om provokativa inslag borde deras långt från simpla kostymer som ofta bär spår av diverse kulturyttringar vars symboliska innebörd helt har tvättats bort vara en nagel i ögat på många. Detta går dock för det mesta obemärkt förbi i de flesta texter som skrivs om dem. Kanske är det ett resultat av den gränsöverskridande ambitionen som får dem att komma undan med detta också, kanske är det ett resultat av en ovilja från skribenters sida att ta upp ett så laddat begrepp som kulturell appropriering i sina texter. Det är i varje fall ännu en faktor som gör det svårt att öppet ta emot Empire of the Sun i sina armar. Trots att de har de där karaktärsdragen som hjärtats rytm verkar hoppa på och melodier som man snart sjunger med i finns det här och var små stoppskyltar som hindrar en mitt i dansrörelsen man är uppe i, och får en att tänka ett varv till. Då är det svårt att inte se igenom tricken.