En enda stor stillbild
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Mazzy Star

Way Out West

Betyg: 2/10

Bredvid mig sitter en vän som när han söker ny musik ibland googlar olika kombinationer av ”soundscapes” och ”dark ambient”. Ni förstår att det här är en människa som kan anse att liknelsen ”färg som torkar” låter rätt festlig ändå. Han sitter uppgivet begraven i sina händer. På raden bakom räknar jag till fem sovande/slumrande/lidande människor. Under Lay Myself Down vaknar två av dem till och reser sig snart för att gå. Och Mazzy Star fortsätter att spela innanför mörkrets murar.

Mazzy Star har varit Stay Out Wests på förhand mest omtalade spelning i år. Otaliga människor har bett festivalens ledning att uppmärksamma deras rop om att flytta bandet till festivalområdet. Way Out West har valt att inte svara, för svaret finns redan i bandbeskrivningen på hemsidan: ”Med Mazzy Star till Stay Out West har vi en kombination som skriker köbildning och det är vi väl medvetna om men vilket förknippar du Mazzy Star med mest: dagsljus och blå himmel eller kompakt mörker och brutal intimitet?”

För oss som kommer in i Annedalskyrkan är det ett klockrent resonemang, för de som fastnar i kön utanför kanske inte fullt lika självklart. Så är Stay Out West utformat och jag har alltid varit en förespråkare av konceptet. En elektrisk klubbspelning när Slottskogen tystnat och två missade på grund av obelönad väntan är inte sällan något större att minnas än att se tre malplacerade akter på huvudområdet. Den strävan efter det unika mötet är varför jag tycker att Way Out West är Sveriges bästa festival. Men allt det här är egentligen en annan diskussion – och en hel krönika – vad jag vill komma till är följande:

Var inte alltför besvikna eller ledsna om ni inte kom in. Vid vissa unika tillfällen är köerna förmildrande, ett nödvändigt ont.

Mazzy Star var så in i helvete tråkigt.

Tråkigt är ett adjektiv som är lätt att kasta runt sig om man är oinlyssnad eller inte är på humör, men det är inte vad det här handlar om. Aldrig har så många musiker låtit så lite. Det är svårt att räkna dem där de står gömda i sin anonymitet men de är sju och låter som tre. Varken högljutt (förrän i det allra sista crescendot) eller dynamiskt. En pedal steel guitar som ibland river upp hål i ljudbilden. En takt som aldrig dör utan bara löper ut i evigheten. En orgel som spelar tre toner i sex minuter innan den tystnar vid låtarnas slut och återuppstår som Fågel Fenix, en hel spelning. Mazzy Star låter ibland så enformigt att musiken iklär sig formen av ett ljudligt tics. En cirkel av ljud som bara går om och om igen. Spela drone om ni nu vill spela drone, spela inte en halvhjärtad alternativrocksdimma. Man längtar mest efter de ambienta ljuden som spelas i pauserna mellan låtarna, som låter som en vacker Beethovenkomposition i jämförelse.

På skiva fungerar det bra, på skiva är Mazzy Star ett typexempel på att musik spelandes i ensamhet ofta är den vackraste scenen. I Annedalskyrkan svävar ljuden mest iväg, förbi en och ut genom den långa altargången. Fade Into You är svår att misslyckas med men fortfarande bara en kontur av sitt forna jag. Samma sak gäller låtar som Ghost Highway och Blue Light. Den enda riktiga toppen är istället Look On Down From The Bridge, för den kan liksom inte bli långsammare. Den är stillaståendeanpassad och gör sig därför riktigt bra i händerna på en liveformation som verkar själsligt död.

Sångerskan Hope Sandoval välkomnar några låtar in i spelningen publiken med att viska att de inte vill att någon tar kort. Oväntat. Sen fortsätter de spela i en jävla evighet och jag undrar mest vem som skulle vilja föreviga någonting som redan bär på egenskaperna hos en stillbild.